Föregående år, när skilsmässan äntligen gått igenom, hade Sten fått mig att lova att barnen skulle hållas ovetande tills Anna fått en etablerad kuratorkontakt - Anna skulle nämligen annars bli sinnessjuk! Jag lovade även att vi båda skulle vara med den dag barnen informerades och jag föreslog att exempelvis vår vän Carina skulle närvara.
Inför skolstarten det året mailade jag skolans kurator och hon skulle se till att träffa barnen, men det blev aldrig av - fråga mig inte varför. Sedan BUP-debaklet skydde Anna som pesten allt vad kuratorer och psykologer hette, och Anton kom inte långt efter, så eventuellt var det därför som kuratormötet rann ut i sanden.
En mamma i bekantskapskretsen tittade förbi någon gång samma sensommar; hon hade fått nog och tänkte lämna sin make. Jag talade förstås om att jag nyss skilt mig. När hon senare framåt vårkanten stöter ihop med Sten på bensinmacken, frågar hon vart han har flyttat? En fullt normal fråga till någon nyskild, men inte i vårt fall! Sten kommer hem rosenrasande - jag hade glappat på stan, jag hade pratat med alla förutom med barnen och så vidare... Skulle jag anklagas för att inte ha pratat med barnen, så kunde jag berätta för dem, tänkte jag och kände mig löst från mitt löfte.
Vid lämpligt tillfälle avslöjade jag först för Anna, och sedan för Anton, att jag skilt mig. Annas tårar svämmade över två gånger, men sedan undrade hon vart vi skulle flytta? Hon förkastade ett område, ett annat var mycket godkänt för där bodde den och den, det fanns festlokal och pool. En 3a, helst 4a, skulle det vara. Byrån skulle med och gärna bokhyllorna, så det blev mer plats i hennes nuvarande rum. Min rottingmöbel var utemöbler, min säng inte bra av någon anledning, så de platsade inte på nya adressen. Dubbelnamn var ok, men helst ville Anna ha mitt efternamn sist.
Anton hade svårt att slita sig från dataspelet, till och med när jag sagt vad det gällde. När jag undrade vad som egentligen krävdes för att han skulle lämna datorn, sa han:
"Du är viktigast, men... ", och så försvann han igen!
"Det var ointelligent gjort, mamma!", sa han, när han kom tillbaka.
Han undrade om vi måste sälja huset? Och hur var det med umgängesrätten? Sedan var han orolig över att han skulle komma att bo mycket mer hos pappa, varpå Anna skällde ut honom, för det var 50-50 som gällde. Han undrade om Anna blivit förvånad, det hade inte han, för jag hade pratat med honom om det här för ett och ett halvt år sedan!
Jag kände mig vuxen och ansvarsfull efter samtalet, men oj vad fel man kan ha! Tvärtom var jag oansvarig, höll inte mitt ord och annat som vi besparar oss!
Att man som sjuk och handikappad blir mycket sårbar, är för mig glasklart. Återigen kan jag bara tala för mig själv; min situation var speciell redan innan jag blev sjuk och sjukdomen gjorde mig därför extra utsatt och utlämnad. Jag gissar dock, att jag inte är ensam. Få har, låt oss kalla det ett "normalt" förhållningssätt till en permobilist. Man blir till exempel per automatik tilltalad i tredje person:
"Var vill hon ha pengarna insatta?", sa bankdamen.
"Varför inte fråga Marie, som är er kund!", sa min assistent, för det här var på den tiden jag fortfarande kunde göra mig förstådd.
De frisörer som undrade hur "hon" ville ha håret, återvände jag inte till - fast det höll inte i längden, salongerna tog slut!
En arbetssökande som under intervjun i mitt kök ville veta, om det var "hennes" hus, "hennes" barn och "hennes" man, hade kunnat stanna hemma!
"Does she understand English?", frågade en utländsk tennismamma.
Sedan när jag började få talsvårigheter, inträffade fenomenet att folk märkbart höjde rösten och artikulerade överdrivet, när de vände sig till mig:
"Jag är inte döv!", hade jag lust att skrika. Puckon!
Vet ni förresten, vad det står på parkeringstillståndet i framrutan på min bil? "EJ SKRIVKUNNIG"! Jag får tacka kommunen för ett bra boktiteluppslag.
Men, men...att bli omtalad som om man inte fanns är småpotatis! Värre är att plötsligt ifrågasätts ens hela person. Rätt vad det är, måste man bevisa allt! Är man en bra förälder? Mår man psykiskt bra? Har man koll på sin sjukdom, eller förnekar man kanske konsekvenserna? Orkar man? Plötsligt har andra rätt att bedöma, döma och tycka. Plötsligt anser sig andra ha rätt att känna mig bättre än jag själv gör. Och att bättre veta, vad som är bäst för mig!
Jag var själv inte mycket bättre på min friska tid - fast jag har alltid haft en spärr mot att prata om någon närvarande i tredje person. Nu försöker jag tänka, att i de flesta fall handlar övertrampen om okunnighet, ovana och handfallenhet - det blir så fel, trots att man vill så väl! Sunt förnuft tycker jag dock man kan kräva av folk i allmänhet och av proffs i synnerhet.
Att utnyttja någons sjukdom för sin egen vinnings skull, när det dessutom allvarligt skadar den sjuka, vad kallar man det? Sjukt?
"Maktlös, rättslös, medellös och med en lätt släng av ALS - annars är allt bara bra!", skrev jag till någon i vårdsvängen. Tro't eller ej, damen ifråga tydde det som att jag förnekade min sjukdom!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar