49. VÅREN 2001 med tillbakablick

Tillbaka i vardagen stod eftermiddagar på Daily's på Frösunda Center på mitt program. En av de första dagarna skjutsade Sten mig och han följde med in till den stora träningssalen. Jag presenterade sjukgymnast Palle och rehabinstruktör Tony för honom, och Sten la snart fram sin teori om att min vänsterarm kunde man experimentera med, jag var ju ändå högerhänt... På åhörarnas respons märkte jag att någonting klickade i informationsflödet, men jag förstod inte att de inte trodde sina öron! Innan Sten gick, sa han till mig flera gånger att de tu var osedvanligt sympatiska - min översättning... Tycket var ömsesidigt, för när jag anländer dagen därefter kommer både Palle och Tony mig till mötes och i mun på varandra bedyrar de, att jag har en fantastisk make! Tänk, att vara beredd att offra sin ena arm för frun! Det är synd att behöva frånta människor deras illusioner, men... "Tappa hakan" är i alla fall ett adekvat uttryck för att beskriva de bådas reaktion, när jag förtydligade att det var min arm Sten pratat om.

Kursdeltagarna var av blandad kompott: Jag, Parkinson, MS, Stroke, och annat i samma genre. Vi var inte så många, drygt fem för det mesta, men med personal var vi det dubbla. Daily's hade ett personalteam sammansatt av rehabinstruktörer, varav två rullstolsburna, sjukgymnaster, logoped, arbetsterapeut, kurator och en samordnande chef. Dessutom fanns sjukvårdspersonal att tillgå från den övriga verksamheten. Jag skulle nog säga att fler deltagare utan vidare hade fått plats och hunnits med.

Tony, 108-kilos muskel- och mc-knutte, tog sig an mig. Han lyfte mig upp på motionscykeln och parkerade permobilen på ena sidan om mig. Han satte någonting på motstående sida, ifall, ifall jag skulle ramla av. Även när han hjälpte andra, hade han full uppsikt över mig. Och jag hade full uppsikt över honom och alla kategorier kvinnor som la sina ränker och svärmade som flugor kring en sockerbit runt Tony. Jag log medan jag trampade - fullt förvissad om att Tony, han var min! På rasten blandade Tony mitt kaffe med lagom mycket mjölk och två sockerbitar, han valde grönt sugrör för det var finast. Jag dricker inte kaffe i vanliga fall, men detta var inte något vanligt fall och kaffet smakade gudomligt! Över till tippbrädan hjälpte mig Tony, innan han spände fast bältet - bara ett strax ovan knäna - och vinklade upp mig till stående. Fotplattan i maximalt uppåtböjt läge, så att både mina vadmuskler sträcktes och mina fotleder böjdes så mycket som möjligt. När 3-åriga Dante, som en desperat Louise lämnat in till mig och assistenten i brist på barnvakt, åsåg detta, spärrade han upp sina redan tefatsstora, bruna ögon och utbrast:

"Vad gör du med hon!?"

Bra fråga, Dante! Tony, han trollade fram trehjuling och sparkade boll och alla kvinnohjärtan slog saltomortaler!

Veckorna löpte på och Tony bjöd på varierat träningsprogram. Han och i viss mån jag, trampade tvåsitsig cykel nere vid Brunnsvikens strand. Det var risk att jag ramlade ur, så Tony la sin arm med enorm biceps, triceps och allt vad det heter, runt mig och vi följdes av långa blickar. Eller en annan gång gjorde vi samma runda med elmoppar, vilket jag nu inte kan förstå hur det genomfördes. Tony fick dessutom slut på batteri och blev tvungen att skjuta sin och stundtals även min moppe, genom lermodden. Vi var eniga om att det var en himla tur, att jag hade en kraftkarl med mig, men Tony fick bannor för jag kom försent till sjukgymnastiken. Tony gick oftast också bredvid mig, när jag avverkade en asfalterad slinga med min höga rollator; totalt 45 minuters gång om dagen blev det för mig inräknat den tid jag knatade runt hemma i husets övervåning. Träna bör man, annars dör man!


En annan för mig viktig person på Daily's var kurator Ellinor, som var den första i vårdsvängen att ta min önskan om skilsmässa riktigt på allvar. Hon hjälpte mig fylla i papperen och beställa personbevis; det sistnämnda nådde mig aldrig, så jag tog det säkra före det osäkra och åkte till skattemyndigheten och hämtade ett. Jag tog också tillfället i akt för att få kopior på och skriva under barnens deklarationer, som också var försvunna och därigenom försenade. Vanligtvis skötte Sten familjens papper - eller det var åtminstone meningen - så jag kände mig lite självsvåldig där i myndighetsluckan. För säkerhets skull lämnade jag sedan min ansökan om skilsmässa i Tingsrättens låda och nedräkningen på det stipulerade halvåret kunde börja.


Redan 1992 efter fyra års äktenskap, hade jag ringt Familjerådgivningen och ni ska veta, att framkörningssträckan hade varit lång innan jag lyfte luren! Jag minns inte så mycket av den medelålders dam vi träffade, men vid ett tillfälle avbröt hon Stens skällande med:

"Ser du inte, att Marie inte kan ta mer!"

Något som diskuterades var min motvilja till stora partyn hemma. Efter att ha hört Stens beskrivning av mina föräldrar helnykteristerna utan umgänge och hur jag gick i deras fotspår, tyckte damen att jag skulle gå med på att ha fler fester. Det må vara henne förlåtet, jag lyckades inte framföra varför det var så motbjudande för mig, att ordna party tillsammans med Sten.

Rådgivningsomgången våren 1997, hette den medelålders damen Sylvia och henne minns jag med värme. Redan andra mötet föreslog hon att jag och Sten skulle separera åtminstone på prov, för att skapa luft mellan oss. Jag fann idén skrämmande och praktiskt ogenomförbar, Sten gick i taket! Här kom vi och bad om hjälp att rädda vårt äktenskap, och så föreslog människan att vi skulle flytta isär! Vi tragglade ändå på i kanske tio möten ytterligare, tills Sylvia gav upp. Hon uppfattade det som om allt hon sa, rann av Sten som vatten på en gås och att det var lönlöst att fortsätta. En manlig terapeut skulle istället ta emot Sten, jag skulle gå kvar hos Sylvia och senare skulle alla fyra träffas. Jag åkte till Sylvia hela hösten, men när jag började hos kuratorn på KS för att "lära mig leva med min kropp", som ni eventuellt minns, blev det för rörigt med två damer. Stens seanser rann nog ut i sanden, något fyramannamöte har jag inget minne av. Som bortblåst för min make var också mitt uppsatta villkor:

Löste sig inte våra problem genom rådgivningen, skulle vi skiljas punkt och slut!