16. LES BAERTS OCH LES RUNDQUISTS - en tillbakablick

I juli 1995 flyttar Jean-Philippe med hustru Nathalie och treåriga Camille till Stockholm från Paris. Jean-Philippe har fått ett chefsjobb på min svåger Björns IT-företag och familjen hyr villa i Skälby, ett namn ingen fransman någonsin kommer kunna uttala. Jag ringer upp Nathalie, som blir överlycklig över att någon talar franska i den höga, kalla Nord. Hon tackar ja till grillmiddag samma kväll och det blir början på en intensiv vänskap mellan les Baerts och les Rundquists.

Intentia är det vackra namnet på IT-företaget och namnet beskriver det finansiella läget tio år tidigare, när Björn och två kurskamrater i Linköping lade grunden. Från "inte en tia" och mamma Gerds matsalsbord som konferensbord, är bolaget 1995 världsomspännande och på god väg att nå miljardomsättning. Huvudkontoret i Akalla är dock i det närmaste semesterstängt och ingen finns för att ta hand om en fransk barnfamilj i förskingring.

Nathalie har hundra frågor om allt i sitt nya land. Hon lär sig snabbt älska den rena luften och det lugna trafiktempot, men saknar det stora utbudet livsmedel i franska butiker och är oförstående inför svenska läkares ovilja att förskriva antibiotika. Ett köksskåp är knakfullt med medhavd fransk medicin, så hon klarar livhanken på Camille. Hon vill ha fler barn och besöker Sophiahemmet med jämna mellanrum; hon har lärt sig hitta till NK-parkaden, så där lämnar hon bilen och promenerar till Valhallavägen.

Snart anländer Jean-Philippes föräldrar, Jean-Pierre och Arlette, som är evinnerligt tacksamma för les Rundquists assistans och kommer att återgälda den hundrafalt framöver. Les Baerts hyr segelbåt och den svenska skärgården visar sig från sin absolut vackraste sida under ett par sommarveckor och våra fransmän blir för all framtid sålda.


Jag märker att jag måste berätta om språken i familjen Rundquist:

Sten ser sig själv som minst halvamerikan efter sammanlagt tolv år i USA; först i Los Angeles och sedan i Ft Lauderdale. Han anser på fullt allvar, att mänskligheten skulle gynnas om alla språk, förutom engelskan, skrotades!

Min engelska har formats under två år i internationell, katolsk high school i Bangkok, där jag hamnade tack vare flygkaptens-far. Det var mitt under brinnande Vietnamkrig och Thailand var präglat av USA, men min klass- och engelsklärare var brittiska Mrs Jane. Hon fick sina elever att i dialogform, högt i klassen läsa både Chaucer på medeltida engelska och Shakespeare på 1600-talsengelska. Charles, som ni kommer träffa längre fram, var Hamlet, jag var Ofelia från pärm till pärm.

Resultatet av denna smältdegel landade någonstans i Atlanten mellan England och USA, men ingen kunde gissa att jag var svenska.

Nu när jag inte kan göra mig förstådd, sörjer jag min engelska nästan mer än min svenska.


Mrs Marcel hade jag i franska och thai, vilket hade den fördelen att när jag inte förstod något på thai, fick jag översättningen viskad på franska - även på glosprov! Mrs Marcel var thailändska i obestämbar ålder och en mycket excentrisk dam. Hon använde aldrig, aldrig en klänning två gånger, bar alltid gala-make-up och hade alltid fabulösa håruppsättningar - oftast med en kolsvart sidolock fixerad på vardera kind med vitt klister! Allt detta i bjärt kontrast till våra skoluniformer. prästernas vita, fotsida rockar och nunnornas vita huvuddok.

"Fattar'u mamma, jag skulle spara tre timmar om da'n om vi hade skoluniform!"

Ja, Anna, jag fattar!


Jag var Mrs Marcel's favoritelev, bland annat för att jag satsade på franskan, och det fortsatte jag med även efter min high school exam. Trots tre terminer i Lausanne med förmiddagsjobb i läkarreception och eftermiddagslektioner på Berlitz, trots Komvux och fyra terminer franska på Uppsala universitet var jag inte nöjd. Franska måste man helt enkelt lära sig från barnsben.

Dorothée från Annecy anländer när Anton är nio månader och stannar som aupair i ett och ett halvt år, då hon gifter sig med svenske "Hulf" och bosätter sig i närheten av oss. Dorothée kan engelska, men håller på franskan. Hon är som fransmän över lag, mycket patriotisk och diskussionerna går höga vid frukostbordet mellan henne och provocerande Sten. De kommer överens om att lära varandra respektives språk och utbytet fortgår några morgnar tills Sten komponerar tolv månadsnamn, som Dorothée pliktskyldigast lär sig rabbla; janugusti, februtember och så vidare.

"Sacré Sten, il est comme il est!". säger Dorothée.

Sten ber mig om hjälp med något, men jag har inte tid:

"Var är den andra då?", undrar Sten, vilket i ett nötskal visar hans syn på kvinnorna i huset!


Anton och Dorothée trivs utmärkt tillsammans. Anton har dock fullt sjå med svenskan och totalignorerar franskan.

Claire från Lyon-trakten, möts på Arlanda och är samma eftermiddag med, när jag och Anna hämtas hem från BB. Claire är en diva, som tillbringar lördagarna i vardagsrumssoffan iförd röd sidenpyjamas, så hon blir inte långvarig, men ett antal fransyskor delar vår vardag under åren som kommer och jag får igång min franska riktigt rejält.

På jobbet är jag den enda fransktalande och allt går så mycket smidigare i kontakten med Frankrike om man behärskar språket och jag känner äntligen att jag har full koll. Anna blir till min glädje tvåspråkig per automatik och slipper mödan med att tillkämpa sig ett språk.

Tills för ett par år sedan kunde jag göra mig förstådd på franska, som av någon anledning var lättare än engelskan att uttala för mig.

Jag sörjer franskan énormément!