27. NORGE I CHRYSLER SENSOMMAREN 1999

Eftersom i princip ingen ALS-behandlingen finns, avtog läkarbesöken i och med diagnosen. Varannan månad var jag till KS på uppföljningsbesök då läkaren mest stämde av att det var som vanligt med mig. Det togs också regelbundna blodprov för att kontrollera att min lever tålde Rilutek-medicinen. Jag blev med tiden väldigt svårstucken och sköterskorna hjälptes åt för att hitta lämpligt blodkärl, men det brukade sällan gå vägen förrän syster Rolf tillkallades.

Jag hade fått min permobil och jag använde den ned till tennisbanorna i närheten eller till fotbollsplan, när Anton hade träning eller match. Den hårt satsande fotbollstränaren Adam, som på sin lediga tid var yrkesverksam som kärlkirurg, kallade mig lagets maskot. Inomhus gick jag med rollatorn eller med stöd av någon, eller så sparkade jag mig fram sittande i en sorts kontorsstol på hjul. Trappan hade fått en gnekande "hiss"; en stol på en skena som följde väggen. En gång, halvvägs upp till övervåningen, lossnade stolen i ena kortsidan så jag tippade i sidled, men jag ramlade inte ur utan kom undan med blotta förskräckelsen.

Om man uppfyller vissa kriterier kan man som funktionshindrad erhålla "bilstöd", vilket innebär 60.000 kronor i inköpsbidrag till en av Försäkringskassan godkänd bil samt bekostad anpassning av densamma. Jag höll på att få avslag på min ansökan; enligt det inskickade läkarutlåtandet var jag inte speciellt handikappad. En lätt släng av ALS räckte tydligen inte, även om jag uppfyllde övriga krav! Sten ordnade möte med handläggare Urban, som ändrade sig efter att ha träffat mig.

Tack vare medlemskap i NHR fick jag 40.000 kronor i rabatt på den Chrysler Voyager jag köpte. Anna, då snart åtta år, var med till bilhandlaren när affären gjordes upp och hon lyckades efter envist förhandlande pruta en tusenlapp. De återstående 218.000 kronorna lånade jag av mina föräldrar.

Bilstöd kunde ånyo sökas efter sju år, men det skulle ju aldrig bli aktuellt, tänkte jag. Likadant med parkeringstillståndet - det skulle inte behöva förnyas efter fyra år för min del.

Morgonen efter att bilen hämtats åkte familjen plus Stens två vuxna kusinbarn från Seattle, till Jämtland via Oslo och Trondheim. Bröderna John och James var American-sized, så min bil kom väl till pass. Vi sov första natten på hotell på Karl Johan och dagen därpå försökte jag få sällskapet intresserat av att besöka parken med Vigelandsskulpturerna. Jag var i klar minoritet så vi for mot Lillehammer, där vi åt lunch på terrass bredvid forsande å. Vägen till Trondheim var storslagen, jag minns mest fjället som var täckt av ljung i olika rosalila nyanser. När det var som vackrast spelade ene amerikanen Gameboy, den andre sov! Jag försökte göra barnen uppmärksamma på landskapet runtom:

"Mamma jag vet, vattenfall", suckade Anton.


Förutom turen genom Norge hann vi med släktforskning i Östersund, surströmming hos farmor och grillning av gädda fångad av John och James. På hemvägen mot Stockholm åt vi lunch hos mina föräldrar på sommarstället utanför Leksand och drack kaffe hos släkt till våra amerikanska gäster i Krylbo. Detta var Chryslerns fem dagar långa jungfruresa, innan den skulle lämnas bort i månader för att bli handikappanpassad.


Det fanns två företag att välja mellan för att få min bil omgjord - Permobil och AutoAdapt. En sådan ombyggnation går inte av för hackor, så representanter från båda firmorna kom på hembesök. Det var inget fel på Permobil-Peters införsäljning, men han var chanslös mot Micke Andersson. Micke rattade in genom grindhålet i sin så kallade entervan, sidodörren gled upp och ut fälldes rampen. Som en apa svingar sig mellan trädgrenar, så svingade Micke sig bakåt mellan framstolarnas ryggstöd, landade i sin rullstol och kom nedför rampen med höger axel med handstump framräckt mot mig. Jag blev så perplex av uppvisningen att jag inte förmådde hålla fram handen, men det är nog Micke van vid.

Ni kanske har sett Micke Andersson på TV? Minst en dokumentär och flera intervjuer har sänts med honom. Han är för ung för att vara neurosedynskadad, men annars skulle man tro att han tillhör den gruppen. Utan armar och ben, men med en vilja av stål, lever han ett normalt liv med fru och två barn. Det senaste jag hört är att han reser land och rike runt och föreläser i ämnet "motivation". Han har ambitionen att pröva sina vingar även i USA, så det lär bli så!

Jag är hopplös! Det här var tänkt att handla om Portugal och så blev det bara en sväng till Norge! Vi får se hur långt vi kommer i nästa avsnitt...