"Vad har han gjort nu då?", frågade Berit.
Tänk vad mycket som besparats både mig och Landstinget om jag istället slussats till en jurist! Trots att Berit senare sa upp sig, fortsatte hon träffa mig, men våren 2001 hade vi inte setts på ett tag. Kurator Ellinor på Daily's träffade jag dock, vilket redan beskrivits.
I mitten av maj 2001 pratar Sten två gånger med en dags mellanrum med min KS-neurolog och beklagar sig över hur jag förändrats, över mina vredesutbrott, min irritabilitet och naturligtvis över hur dålig kontakt jag har med barnen. Läkaren spekulerar i journalen över om det finns ett samband mellan mitt humör och att Berit slutat! Pretentiöst så det förslår! Han lovar Sten att be en ny kurator kontakta mig och han föreslår annars psykiatrisk öppenvård. Efter en tid ringer kurator Agneta mig och hon kommer också på hembesök.
"Det är ännu ej bestämt vem som ska ha hand om din diagnos, men vi kan träffas så länge.", säger hon.
Vaddå min diagnos!? Var den alltså inte säkert fastställd? Skulle den alltså omprövas? Hade jag inte ALS trots allt!? Som tur var, sa jag inget - då hade jag nog stoppats in i ännu ett fack.
Agneta valde jag bort, inte för att vår kommunikation inte fungerade, utan för att jag inte hade lust att lägga tid och ork på någon tillfällig. Detta beskrev Sten i sin kontakt med BUP, som att jag vägrade träffa ny kurator - så står det i journalen.
Till hösten övergav jag KS för HS och kurator Margareta och någon annan från HS ALS-team hann komma hem på visit före sommarens slut, Teamet på Huddinge sjukhus blev nu ansvarigt för mig och mötet med nye neurologen varade åter 90 minuter; sådant får mig att känna mig i goda händer! I september var jag även till KS-läkaren, för första gången i permobil, och var sjätte månad framöver kallades jag till honom, som nu blivit min "second doctor".
Möte nr 3 på BUP i juni var egentligen menat för hela familjen, men Anna blåvägrade och lämnades hemma. Antons läxläsning diskuterades och jag hävdade att läxor skulle göras före dataspel och kompisbesök. H försökte sig på en teori om att jag inte ville släppa barnen hemifrån utav oro, men det dravlet la hon ned efter två försök. Hon nöjde sig med en utläggning om att jag måste acceptera att min 12-åring var på väg in i tonåren och skulle ges mer frihet. Yeah, man! Anton ansågs "hela tiden vara på väg till något", så han slapp i och med det av kroken. Hur det går ihop att Anton-stackaren, nedtyngd av påtvingat skolarbete, hela tiden kunde vara på väg till något har jag svårt att förstå, men jag är ju bara hans mamma.
Det fastslogs att Anna var den som H:s kraft skulle sikta in sig på; 9-åringar är tydligen extra känsliga för att mamman ska dö. Jag åtog mig att övertyga min dotter om att hon måste följa med mig nästa gång, vilket noterades i journalen. Även om någon hade upplyst mig om att jag som vårdnadshavare hade rätt att säga nej till BUP, vet jag inte om jag vågat; jag var livrädd att klassas som olämplig mamma.
Mitt nätverk fick fram att H ansågs duktig på så kallade bokstavsdiagnoser, men det ifrågasattes om hon var rätt person att ta hand om en familj i kris. Någon beskrev H som ödmjuk inför mötet med barn - måste varit en psykolog... Jag bedömde väl att H inte kunde skada barnen - nej, det är en fet efterkonstruktion - jag var för svag och hade inget att sätta emot. Jag svek min övertygelse och spelade med för att göra ett gott intryck! Jag svek Anna genom att inte stödja henne i hennes motvilja till H.
Anna och jag var tillsammans till BUP vid tre tillfällen; ett i juni och två under hösten och en av gångerna lämnade jag rummet, så H fick vara ensam med sin patient eller vad benämningen kan tänkas vara.
Någon av de sista dagarna i november hade Sten och jag avslutningsmöte med H, som först redogjorde för att barnen nu mådde bra! Tänk, att de på mindre än ett halvår och två respektive fyra möten i olika konstellationer, gått från att vara i sådant skick att hjälp ordnades fram på en vecka, till att må bra! Detta trots att deras mamma fortfarande var lika sjuk och säkerligen lika hemsk - H måste varit ytterst skicklig!
"Jaha ja, det ser bra ut i BUP:s siffror!", kommenterade någon insatt torrt.
När barnen var avklarade, vände H sig till mig och inget av följande finns med i journalerna:
"Problemen i familjen beror på att du Marie har ett för stort behov av att bestämma - månne läxläsningen? - vilket också har framkommit i kontakten mellan dig och dina assistenter -véroniquehistorien i stenversion. Jag vet inte om detta behov är kopplat till din sjukdom eller om du var så även tidigare."
Jag sa inget, jag kände tydligt att det var lönlöst. Lite senare, minns inte i vilket sammanhang, sa jag:
"Som jag sa redan vid första mötet, så håller jag på att skilja mig." Svaret från H blev:
"Du kan inte skilja dig!" Lite senare, sa H:
"Du kan inte skilja dig, det vore förödande för barnen!" Jag frågade om H kunde underlätta för barnen vid en skilsmässa? Svaret blev:
"Underlätta för barnen? Det går inte!"
Vi pratade om vem som skulle bo kvar i huset. H sa:
"Om du Marie vill skilja dig, får du flytta och Sten ha hand om barnen." Jag sa, att det vanliga väl var, att man hade barnen halva tiden var? H:s svar:
"Hur skulle du kunna ha hand om barnen, dom är inte självgående!" Bra ordval till en som sitter i rullstol! När jag sa, att det fick i så fall en domstol avgöra, sa H:
"En domstol? Det tar ju tid!" Underförstått, antar jag, att jag skulle dö innan det skulle vara klart.
Kan mattan ryckas undan under en, när man sitter i permobil? Antagligen inte, men fullkomligt nermejad var jag i alla fall. Det kändes lite som efter mitt möte med den virriga docenten på S:t Göran, men etter värre! Dessutom saknades det komiska inslaget helt. Samma dag eller eventuellt dagen därpå, var jag till Maud på sjukgymnastik och jag grät och grät och Maud tröstade och berättade om sin egen skilsmässa. Vad skulle jag tagit mig till utan allt stöd jag fått av så många under årens lopp!
Jag hade redan när jag kom ut från BUP varit fast besluten om att H skulle anmälas, någon måtta får det faktiskt vara på vad man hasplar ur sig! Det skulle ta ett år innan jag beställde journalkopiorna, ytterligare ett halvår innan jag fick iväg min anmälan och ytterligare ett halvår innan H presterade ett genmäle.
Att jag inte i december 2001 hade mod att hos Tingsrätten bekräfta att jag fortfarande önskade skilja mig, kanske ni kan räkna ut. Nu hade Sten en BUP-överläkare på sin sida, vilket han påminde mig om när jag behövde tryckas ned, och det motståndet föreföll mig övermäktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar