Gudrun, jag och Anna mötte Sten på Båstads järnvägsstation torsdag kväll. Han hade grävt fram en stormönstrad vit-svart-orange 70-talsskjorta ur garderoben, så han var svår att missa på den folktomma perrongen! Eventuellt gjorde vi sedan en kvällsutflykt till Torekov längst ut på Bjärehalvön, jag har ett svagt minne av något sådant. På fredagen åt vi lunch på McDonald's i Ängelholm tillsammans med tränare och deltagare på Antons läger, innan vi styrde mot Trelleborg och bilsemester i Europa.
"Hö, hö, hö!", suckade Anton, när jag försökte göra honom uppmärksam på det vackra i Skånes böljande fält.
Överfarten till Rostock tog 5-6 timmar, så trots den fria hastigheten på autobahn, nådde vi inte Berlin förrän efter midnatt. Efter en kort lördags-sightseeing i Tysklands huvudstad, körde vi vidare mot Prag. Det är över 50 mil dit, så det hade börjat skymma, när vi passerade gränsen till Tjeckien. Vägkantsflickorna hade intagit sina positioner, men de är antagligen på plats dygnet runt, året runt. De gled förbi utanför bilfönstret, så nära och ändå så långt bort! Ännu en gång slogs jag av kontrasten mellan västerländska och österländska systrar! Hur kan thailändska barflickor nojsa, fnissa, flamsa, verka så oskyldigt naiva, fastän misären, våldet, missbruket, tragiken bakom kulisserna, ser likadan ut här som där? Kan det vara kynnet hos olika folk? Ofattbart för mig! Måste fråga någon insatt.
Hotellen i centrala Prag var dyra, men vi hyrde för natten ett rum innanför ett rumsförmedlingskontor. King size-säng med blankt överkast, vitt marmorgolv, porslinshundar, plastväxter och flott badrum - någon gjorde sig en inofficiell hacka! Chryslern fick låst, inhägnad parkering i kvarteret bredvid. Jag var och är dåligt påläst om Prag, men vi åt hamburgare och pommes frites uppe på slottsklippan och vi åkte sightseeing på floden Moldau under Karlsbron, förbi Fred and Ginger, "det dansande huset", så mycket vet jag.
Nästa övernattning blev i Wien och dagen efter misslyckades vi med att besöka Spanska Ridskolan, som hade stängt. Jag hade gärna sett de vita lipizzanerhästarna, ättlingar till de spanska hästar som importerades av den österrikiske ärkehertigen på 1500-talet. Vanligtvis tycker jag dressyrritt är tråkigt, men ingen kan lämnas oberörd av dessa barockhästars konster i en av världens vackraste maneger, något jag tyvärr bara upplevt på TV.
Efter en sväng förbi Schönbrunns grindar, fortsatte vi mot Italien och adriatiska kusten. Sent omsider hittade vi ett hotellrum i Grado vid Triestebukten nära gränsen till Slovenien. Rummet låg på tredje våningen, hissen gick bara till plan 1 eller högst plan 2, det var i alla fall många trappsteg att gå. Sedan halvdan pizza på folktom restaurang som höll på att stänga.
En annan hiss som inte gick ända upp, var när barnen inte kunde lista ut vad "I" på bilarna stod för! För många länder på för få dygn!
Venedig hade jag turistat i på 70-talet med mina föräldrar och systrar. Då blev jag, efter alla domedagsprofetior och katastrofrapporter, glatt överraskad av stadens skönhet och atmosfär. Likaså år 2000! På Markusplatsen med basilikan och kampanilen och duvorna, bestämde Anna att hon och jag skulle dricka varm choklad med vispgrädde. Anton beställde en Virgin Strawberry Daiquiri, vilket avsevärt höjde notan! Man fick också betala för den stråkensemble i frack som framförde klassisk musik på torget. Framåt kvällen tog vi en av de båtbussar som går i linjetrafik mellan Venedigs öar. Någonstans bytte vi till fel båt och vi åkte ofrivilligt på kanalerna i ett par timmar i kvällsljuset. Kunde det bli mycket bättre! Venedig är dyrt, rullstolsovänligt och helt underbart!
Hotellnatt i Milano och sedan körde vi mot La Côte d'Azure och Mandelieu-La Napoule, 30 minuters autoroute efter Nice. Det var hit Jean-Philippe och Nathalie med sina två döttrar och nytillskottet Bénjamin flyttat. Berget i Sverige var utbytt mot ett i Provence, utsikten över tjärnen utbytt mot den över Medelhavet och Cannes. Sluttningshuset i Mandelieu var lika välkomnande och hemtrevligt inrett som överallt där Nathalie far fram.
Villan var i fyra etage om man räknar med pool-planet längst ned. Jag är säker på att permobilen aldrig var in i huset, det hade inte gått. Jag måste ha använt min höga rollator inomhus och jag måste ha kunnat resa mig upp från sittande själv. Varför har jag så svårt att föreställa mig det? I trapporna gick jag med stöd av Sten. Den dag jag var ned hela vägen till poolen, fick vi hjälp av Jean-Philippes bror Cyril, som kommit på besök.
Det var även många andra som hälsade på och inhystes; från Paris kom Jean-Pierre, Arlette och Nathalies syster med tre barn. Och minsann, vem dyker inte upp om inte Véronique! Jag hade inte alls något emot att träffa henne, men jag anade ugglor i mossen. Och mycket riktigt, snart satte övertalningsprocessen åter igång - Véronique skulle tillbaka till oss till varje pris! Sten går över lik, ofta mitt, för att få sin vilja igenom och den här gången var inget undantag.
Anna lekte med alla småfransyskor, Anton hade visst spelutbyte med två småfransoser eller så följde han med sin pappa på hans shoppingturer. Någon har kallat Sten "Världens gladaste konsument" och som sådan trivdes han i franska supermarchéer.
En dag seglade några av oss med Jean-Philippes skötebarn, en svenskbyggd båt som fått följa med till varmare vatten och som visat sig oerhörd svår att få registrerad i Frankrike. Jag minns inte detaljerna, men det var något med elektriciteten. Vi åt baguette och drack rosévin i sundet mellan Les Iles de Lérins och bjöds på franskt praktgräl mellan Jean-Pierre och Arlette. Det strävsamma paret munhuggs jämt, men den här gången gick det överstyr. Skönt att det grälades av några andra som omväxling!
Hela sällskapet, stora som små, åt en av de sista kvällarna middag på en restaurang nere vid havet med musslor som specialitet. Moules marinières, jättegott! Jag tror att Sten försökte betala kalaset, men att Arlette som alltid hann före.
Efter att i smyg ha lämnat pengar gömda i en modellbåt i hallen, reste Les Rundquists och Mlle Véronique norrut. Vi åt lunch i Aix-en-Provence, där jag bodde november-december 1972, för att bättra på franskan. Språkstudierna gick inte bra, bland annat för att jag delade 20 kvm rum och pentry med Kerstin, Gudrun, Anita och Cilla! När jag skulle hem till jul, var alla flighter Paris-Stockholm överfulla och far fick ringa flygplatschefen, som skickade mig med en fraktmaskin till Kastrup, där jag smusslades in genom en bakdörr! Hade inte varit möjligt idag, får man hoppas.
Åter till vår bilresa mot Paris. Vi sov första natten i det lilla hus Véronique hyrde i närheten av Avignon och sedan klämde vi in en hotellövernattning någonstans i mitten av landet och det är bara att konstatera att Frankrike är vackert rakt igenom! Vi släppte av Véronique i en rondell där hon möttes av svåger och systerson, innan vi kom fram till huvudstaden och Pontoise.
Datumet var 25 juli 2000 och på nyheterna hörde vi om Concorde-kraschen nordväst om Paris. Alla 109 ombord omkom och dessutom 4 personed boende i det hotell planet plöjde igenom vid nedslaget. 113 människoliv till spillo förorsakat av en metallbit på startbanan!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar