95. RIDÅER AV OLIKA SLAG 2007

Någon gång efter att året slagit om till 2007, berättade Tina att hon några kvällar tidigare fått höra om en rad inbrott i sitt koloniområde:

"Jag vågade inte åka dit ensam, så jag bad Sten. Jag hade ingen annan att ringa och han erbjuder sig ju alltid. Jag hoppas det var okej?"

Jag nickade, men mitt mellangärde hade knutit sig. Kanske mest för att jag fått höra om den nattliga utflykten i efterhand - och dessutom av min assistent. Eller kanske mitt mellangärde var smartare än jag; jag tyckte nämligen synd om Tina-stackar'n, som uppenbarligen saknade vänner...

På onsdagen veckan därpå skulle Tina på fest och på torsdagskvällen klagade Sten vitt och brett över träningsvärk:

"På skoj sa jag till Tina en gång att hon kunde ringa mig, när hon skulle ut på en av sina långpromenader. Och vet du, idag så ringde hon", sa Sten lagom nedlåtande.

"Jag har gått i fyra timmar, genom halva stan!"

Jag sa inget, vad jag minns. Det kändes ointressant att min ex-make och min assistent motionerade tillsammans, bara det inte skedde bakom min rygg. Senare fick jag höra på omvägar, att de efter maratonpromenaden för att hämta Tinas efterlämnade bil, även varit på loppis på Stadsgårdskajen.

På lördagen tänker sig Tina till Skärholmens loppmarknad berättar hon för mig. Och vem, om inte Sten, hör jag på lördagen ringa Anna från Skärholmens loppmarknad! Sedan kommer han hem med fula, gula tacotallrikar - helt i Tinas smak - som han prompt ska pressa in i ett av våra redan knökfulla köksskåp:

"Han pissar in revir", sa en av mina mer talföra assistenter.

Sten nämner inget om att han träffat Tina i Skärholmen, så det är och förblir en kvalificerad gissning. Framåt kvällen ringer Tina mig:

"Jag har bjudit hem Sten på middag, som tack för att han följde med till kolonistugan. Jag hoppas det är okej med dig?"

"Bara ni inte pratar om mig", mumlar jag, med ihopsnört mellangärde.

Till saken hör att jag länge hade eftersträvat att undanhålla Sten all information om mig, i vetskap om att minsta lilla oväsentlighet kunde vridas och vändas emot mig. Därför var det extra olustigt att tänka sig att de två i förtroende diskuterade mig, men Tina hade tystnadsplikt och jag litade på hennes lojalitet.

För mig var Sten och Tina det mest osannolika paret någonsin - lika tänkbart som Golda Meir och Arafat ungefär. Att Sten skulle kunna finna Tina den minsta smula attraktiv, existerade inte i mitt sinne. Och att min assistent, efter ett halvår vid min sida och lika lång tids inside information om min ex-make, skulle kunna ha några amorösa intentioner rörande honom, fanns bara inte! Någon gång sa Tina, att hon tyckte vi båda var spännande och att hon ville lära känna Sten också - inte ens mitt mellangärde reagerade på detta uttalande, övertygad som jag var om att hon inget spännande skulle finna under ytan på Sten.

Jag ville gärna av egenintresse att min ex-make skulle hitta en ny livspartner, men att den personen skulle kunna vara min assistent, hyste jag alltså ingen förhoppning om. Däremot trodde jag i min enfald att Tina med sina sunda ideal, skulle kunna ha ett gott inflytande på Sten. Om han anammade långa promenader och sund kost, skulle Anna få en bättre förebild, inbillade jag mig. I och med att Tina var noga med sonens bordsskick, så kanske vi alla skulle slippa höra hur Sten slog besticken mot tänderna, samtidigt som han smackade och sörplade vid matbordet. Kanske vi till och med skulle slippa se honom torka av fingrarna på bordsduken, eller när det var något extra smaskigt, suga av dem en efter en. Kanske, kanske Anton äntligen skulle få lära sig lite bordsskick av sin pappa.

Min tilltro till Tinas möjlighet att påverka, fick sig dock en dag en törn:

Så här i efterhand kan det verka som jag försökte svartmåla mitt ex, men efter att ha hört hans fossila rasistteorier under så många år, framstod de mest som kuriosa i mina öron. Därmed vill jag inte säga att jag brukade skräda orden inför mina assistenter; de delade min vardag med skratt, gråt, ilska och alla andra känslor man har. Tina arbetade mycket, hon var äldre än mina andra assistenter och vi kom bra överens, så för henne hade jag inga hemligheter.

Nu minns jag inte sammanhanget, men jag berättade för Tina att Sten ansåg att negrer skulle ha särskilda hjärnkirurger:

"Är man olik på utsidan, är man det självklart på insidan också", brukade han anföra.

Vi kom även in på Stens utsagor om negrers brottslighet och intelligens. Om jag fick med jordens svarta befolknings oförmåga att cykla, simma och köra lastbil, innan Tina rest sig, vet jag inte:

"Det här finns det statistik på, så det ska jag i alla fall ta ur honom!", sa den blivande matteläraren och tågade med bestämda steg ut till Sten i vardagsrummet. Min assistent hann få ur sig en och en halv mening, innan hon retirerade.

Något mer framgångsrik var Tina i sin miljöpåverkan, för en kväll erbjöd sig plötsligt Sten att köra min sopsortering till återvinningscentralen. För vanliga dödliga utan kännedom om Sten, kan detta verka normalt, men för mig som det i två decennier drivits med - "Hon delar till och med på färgat och ofärgat glas!" - var detta något nytt.

"Det är nog bäst att jag hjälper till", sa Tina och följde efter Sten.

"Det var tur att jag var med, annars hade inget hamnat rätt", smålog Tina, när hon återkom.

När Anna upplystes av sin pappa om att en häftklammer felaktigt lagd i pappersinsamlingen, riskerade att förstöra papperstuggen, tyckte jag att Tinas idéer började få lite väl stor genomslagskraft i vårt hem, men man får offra lite för miljön...

Mina fikavänner började också antyda, att Tina tog för mycket plats på våra sammankomster och efter att jag gjorts uppmärksam på det, höll jag med. Mina assistenter får gärna vara en i gänget runt kaffebordet, men de får inte ta över konversationen från mina gäster eller mig. Allt mer irriterande blev det att Tina i alla sammanhang styrde in samtalet på sig själv eller sin son, men som vanligt höll jag tyst.

Med facit i hand, som det heter, känner jag mig naturligtvis störtdum och varje incident jag kommer på, gör att knivbladet i min rygg vrids om ännu ett varv. När min assistent bytte ut sin bagladylook mot proper kjol, fixat hår och sminkat ansikte, förstod till och med jag att siktet var inställt på husets alfahanne, men därifrån till att ett förhållande skulle inledas i smyg, var det ljusår i min värld. I mina ögon gjorde Tina sig till ett åtlöje, men inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig att hon skulle tappa all ära och heder! Nej, nu får det bli en paus i denna tragikomiska såpa - jag tyar inte mer.


Det fanns som tur var även ljusglimtar den här våren. I början av året, till exempel, fick jag och mina systrar 80.000 kronor var ur Fars dödsbo. Det var en enorm gåva för mig, inte bara för att det var mycket pengar, utan dessutom visste inte min ex-make om dem, så de föranledde inga uppslitande bråk och inga långdragna, knäckande övertalningssessioner. Plötsligt förstod jag vilken frihet det innebär att ha egna pengar att röra sig med! Inte bara det att slippa oro, utan också känslan av makt över sin egen vardag, möjligheten till val, möjligheten att kunna kosta på sig själv och barnen saker. Pengarna gjorde mig euforisk och gav mig en ny självkänsla; aldrig mer tänkte jag låta någon annan ta kontroll över min ekonomi, aldrig mer skulle jag låta denna fantastiska känsla gå mig ur händerna.

Ett av de första och största inköpen jag gjorde, var ett svindyrt gardintyg designat av Dagmar Lodén 1949 för Jobs Handtryck i byn Västanvik utanför Leksand. När en katastrof avstyrts genom att vi upptäckte att Sanne avläst fel skala på tumstocken - hupp! - visade sig en rapportlängd exakt motsvara en gardinlängd inklusive gardinkappa till vardagsrumsfönstren, så beräkningen av tygåtgången underlättades betydligt. Med hänvisning till alla kunder jag skickat till Jobs under min turistbyråtid och med hjälp av Sannes dalmål, fick vi ned priset med över 25%, men dyrt var fortfarande halvlinnetyget Tistlar, röd, som jag efter mycket vånda beställde.

Min gamle pojkvän Olle tog med sig tygpaketet från Leksand, när han ändå hade ärende till huvudstaden. Olle framstod som om möjligt ännu mer genomsympatisk än vad jag mindes och för min del hade hans korta besök i mitt kök, gärna fått varat längre:

"Honom förstår jag att du fastnade för!", sa assistent Maria, och trots sin inlärda läkarneutrala hållning till medmänniskors konflikter, så uppfattade i alla fall jag en svag betoning på "honom".

Tina, som tidigare jobbat i tygaffär och som dessutom var sykunnig, fick det ansvarsfulla uppdraget att sy gardinerna. Fiffigt nog, hade jag bett att få tyget levererat avklippt efter varje rapportlängd, och om så skett, hade det bara varit att kapa av tyg till gardinkappan från vart och ett av de fyra tygstyckena - för er som inte fattar vad jag surrar om, räcker det med att ni vet att det har med mönsterpassning att göra. Nu hade tyvärr inte Jobs varit lika noggranna som jag förväntat mig, så ett millimeterprecist klipparbete tillkom, innan Tina kunde sätta fart med själva sömnaden. Denna delikata justering klarade min assistent med glans - trots att hennes helspända brukare assisterade.


Far älskade Jobs tyger lika mycket som jag, så även om han säkert skulle ha förfasat sig över priset, så skulle han ändå varit fylld av beundran inför det färdiga resultatet. Hade han dessutom vetat vad meterpriset stigit till idag, hade han undrat varför jag inte passat på att köpa en extra gardinuppsättning. Min övertygelse är att Far skulle ha ansett, att pengarna användes rätt.