98. NEVER A DULL MOMENT 2007

Först vill jag säga, att även om naturligtvis barnen fanns med kring den här absurda trekanten, så är min föresats att hålla dem utanför min berättelse så långt det går. Jag tror inte Anton misstycker om jag skriver att hans ståndpunkt var att pappa måste få ha ett liv och att mamma var överkänslig, orättvis och löjlig. Anna var länge mycket upprörd, men kom med tiden att luta åt brorsans kant. Jag är dock förvissad om att barnens hållning inte berodde på deras förtjusning i Tina, utan på sin önskan att vara pappa till lags. Man får vara glad åt det lilla här i livet!

För det andra kan jag säga, att för de läsare som tröttnat på den såpvändning min historia tagit, föreslås ett läseuppehåll på ett antal månader - alltså IRL - för Tina fanns objuden i mitt liv åtminstone fram till julen 2009. Hoppsan, nu förutsåg jag visst en deadline för att nå nutid, så åter till handlingen:

Jag befann mig förlamad i ett värkande vakum, utan en tanke på att kontakta assistansbolaget. Tina däremot, ringde omgående sin arbetsgivare. Min handläggare var inte på plats, så Tina fick gehör för sin version att jag varit införstådd med, och hade godkänt, förhållandet. Om Tina tog med Stens knorr att jag plötsligt ändrat mig för att jävlas, vet jag inte. I mina ögon hanterade bolaget ärendet med en oacceptabel flathet, men tydligen fanns det bara någon generell klausul om att en assistent ska se till brukarens bästa eller något ditåt. När Tina drog samma vals för min handläggare, sa denna dock ifrån på skarpen. Jag listade senare ut att min före detta assistent inte var tillfreds med en 14-dagars löneersättning, men att hennes krav nobbades. Som tur var för mig, hade Tina på grund av uppsatsskrivning nyligen gått ned i tid, så hålen i schemat gick utan större problem att fylla.

Efter en vecka var jag på väg att bryta ihop eller något sådant; jag visste inte hur jag skulle komma ur denna ångest jag aldrig upplevt förr. En dag klämde jag in ett njurstensanfall med vidhängande vistelse på KS akutmottagning, men det var ju bara en temporär förströelse - alltså, jag börjar nästan hålla med om att jag är stark!

Till slut började jag författa ett mail till Tina, med samma rubrik som det här avsnittet.
Visst var mitt mail bitvis bitskt - särskilt om man kände sig träffad - men jag skulle nog ändå bedöma det som ytterst civiliserat. Jag beskrev först vad jag förväntade mig av en personlig assistent och hur oerhört sviken jag kände mig. Vidare att jag skulle ha blivit besviken även om hon sagt upp sig eller spelat med öppna kort, men att jag i sådana fall inte kunnat säga så mycket. Sista spiken i kistan, skrev jag, var när hon i köket inför Sten lade över på mig att förklara. Jag avslutade med:

"Jag mår väldigt dåligt av det här. Jag ber dig att i minsta möjliga mån visa dig i mitt hem. Om vi någonsin ska kunna ha en neutral relation ber jag dig att åtminstone visa denna hänsyn! Som jag sa, tycker jag det är fantastiskt att ni funnit varandra och jag hoppas innerligt att ni mår bra tillsammans lång tid framöver!"

Det sista var förstås för att jag hoppades bli av med två flugor i en smäll, men det fick hon räkna ut själv. Jag fick aldrig någon bekräftelse på att hon läst och den förväntade utskällningen från Sten uteblev. På mig hade det dock en viss terapeutisk verkan att få ned mina tankar och skicka iväg dem; den värsta magkrampen gav med sig och handlingsförlamningen släppte.


Antons studentmottagning skulle gå av stapeln en månad senare, så mycket behövde planeras och förberedas. Min assistent Gioreley var på väg hem efter avslutad praktik i London, och hon fick i uppdrag att inhandla ett noga utvalt sortiment av Antons favoritklädmärke. Med presenten i hamn, kunde koncentrationen riktas mot buffén som skulle serveras. Är man i min sits, krävs minutiös koll in i minsta detalj, annars kan hela lasset välta.

En utifrån förväntad populäritet, hållbarhet, förvarings- och tillagningsmöjligheter noggrant genomtänkt meny, måste först komponeras. Detta gäller ju för alla, men jag måste också i varje planeringsfas ta med assistentens förutsättningar:

Förstår hon mig bra?
Har hon körkort?
Har hon hyfsade matlagningskunskaper?
Är hon relativt självgående - alltså inte i jämförelse med mig!
Är hon snabb eller långsam?
Tål hon stress?
Är hon kanske bra på att baka?
Tycker hon kalasförberedelser är skoj?

Sedan har jag alltid min mycket bestämda dotter att ta hänsyn till; Anna har ingen tillit varken till sin mammas förmåga att välja mat eller beräkna åtgång. Hon och hennes pappa hade i sista stund skrapat ihop ett hundratal att bjuda från världens alla hörn. Min erfarenhet sa mig, att ett femtital matgäster var det troliga, men då stockade sig Annas gråt och hennes röst gick upp i falsett, så det fick bli enligt hennes devis "Hellre mycket för mycket, än lite för lite".

Innan den hektiska veckan som föregick studentfirandet drog igång, inföll Morsdag. Anton 18 år. vann då en herrfinal i tennis och Anna 15 år, hade gjort ett ursnyggt armband och tentat av franska steg 4 med högsta betyg, så bättre presenter hade jag inte kunnat få.

Mitt årliga besök på neurologimottagningen inföll också nu. Det hade gått en månad sedan Tina fått sluta och även om jag visste att hon varit i huset flertalet gånger, så hade vi inte träffats. Sten och jag hade haft en förfärlig sammandrabbning - med enda följd att min kära Jeanette fick nog och sa upp sig. Samma kväll var Sten till min mor och redogjorde för händelseförloppet med Tina. Enligt mor var det oskyldiga promenader runt kvarteret som fått mig att skriva hatbrev till assistenten. När Hélène briserade över detta uttalande, sa mor:

"Han kanske ville bespara mig det erotiska."

Mor ska i alla fall ha sagt till Sten att jag skulle bo kvar i huset och om någon skulle flytta, så var det han.


Morgonen jag skulle till Huddinge var jag i farten ovanligt tidigt och när jag rullade ut genom dörren vid tio, tvättade Sten en bil på uppfarten och Tina höll honom sällskap. Jag blev så skakis att jag knappt kunde köra permobilen, men jag var tvungen att ta mig förbi dem. Jag ignorerade Tinas käcka hälsning, men när jag passerade min ex-make, sa jag:

"Jag blir svimfärdig av det här!"

"Sa du spyfärdig?"

"Nej, svimfärdig."

"Sök hjälp!", sa Sten.