15. MER DESPERATION VÅREN 1998

Min gudmor kom till Sverige 1942, som krigsbarn från Helsingfors. Hon blev som en syster till min mor och följaktligen kallades hon senare moster Brita av oss barn. Moster Brita har gett mig vackra paket med vackert innehåll varenda bemärkelsedag i hela mitt liv, men den vackraste gåvan har varit att ha henne som min gudmor.

"Moster Brita är världens coolaste!", säger Anna avundsjukt. Annas föräldrar har nämligen aldrig lyckats enas om någon gudmor varken åt henne eller hennes bror.

Moster Brita och den store, trygge farbror Georg bodde på Östermalm under min uppväxt och så småningom tillkom två lintottssöner. Familjen flyttade till Göteborg, när farbror Georg utnämndes till rektor för stadens universitet.

Farbror Georg var inte bara professor i kemi utan kunnig inom det mesta; en sådan person man skulle önska ha som livlina, om man deltog i någon frågesport. På en tjänsteresa till Kanada, tvingades han och de andra passagerarna sitta i över fem timmar i planet och vänta på take-off från Heathrow. En blodpropp bildades och farbror Georg hittades död på sitt hotellrum dagen därpå.

"Jo Gejje, om du ändå ska envisas med att vara däruppe i himmelen, får du se till att göra lite nytta och hjälpa Marie!", sa moster Brita långt senare på sin omisskänneliga finlandssvenska.

Men Gejje var nog oskyldig till att professor Fredde, den ene i ett tvillingpar läkare som moster Brita kände, tog sig an mig. Det fanns en läkare i Falun, som bestämt hävdade att tungmetaller var boven i ALS-dramat och Fredde anammade hans idéer, så nu skulle min munhåla saneras från bly och kvicksilver.

Tidigt en morgon styrde därför Fredde, Sten, jag och en halvflaska Jack Daniel's vår kosa mot Saltsjö-Duvnäs för att uppsöka en polsk tandläkerska. När jag väl var installerad i tandläkarstol av senaste modell, skulle Fredde av äldsta modell, sätta dropp på mig. Jag var på den här tiden ännu inte särskilt svårstucken, utan problemet var nog snarare att Fredde inte var så van att sätta dropp. Skam den som ger sig, nålen hamnade till slut i ett blodkärl och jag kunde koncentrera mig på att dricka vämjelig whiskey - det skulle nämligen förhindra att min kropp upptog tungmetaller under kommande procedur.

Tandläkaren, assisterad av sonen eller möjligtvis pojkvännen, borrade så bort mina sju mörka plomber. Som om det inte hade räckt för en morgon, bestämde hon sedan att mitt tandkött behövde fräschas upp. Med ett sylvasst tandläkarinstrument sprätte hon bort det yttersta av tandköttet mellan var och en av mina tänder!

Det församlade sällskapet kom fram till att porslin var att föredra framför plast och jag skulle infinna mig en vecka senare, för att få mina nya, vita fyllningar. Hela kalaset gick löst på 13.500 kr och mina föräldrar betalade vänligen räkningen.

Lugn mor, whiskeyn var inte med på notan!


En läkarbekant till min syster Louise, talade sig varm för en neurolog på S:t Göran och jag fick en tid, som jag av olika anledningar var tvungen att omboka. Därmed började nästa tillställning, men det var jag lyckligt omedveten om då.

På utsatt tid satt jag på en stol i en väntkorridor på S:t Göran och läste de två namnskyltarna på väggen bredvid dörren. Dels fanns namnet på den manlige läkaren jag skulle träffa, dels på en docent, som jag stolt å alla kvinnors vägnar, kunde konstatera var en kvinna.

Upp flyger dörren och utfarande kommer en gråhårig, fågelliknande varelse och formligen vrålar förnamnet på min läkare! Människan flaxar vidare nedför korridoren, stannar till vid 3-4 dörrar för att skrika "Torbjörn", vänder tillbaka, svischar förbi mig och drar igen dörren efter sig med en smäll! Jag sitter där förundrad och funderar ut olika orsaker till att någon läkare vill ha en sådan ålderstigen sköterska, när jag blir inropad och får slå mig ned vid ett skrivbord. Sköterskan sitter redan framåtlutad vid ett litet bord intill, kisande in i en dator och trycker ner tangenterna med hjälp av pekfingrarna.

"Hur stavar du efternamnet?", frågar hon.

"Med 'q-u", svarar jag och hoppas att den rekommenderade läkaren snart ska dyka upp.

"Är du säker på att du stavar med 'q-u'? För om du stavar med 'q-u', så har du aldrig varit här."

"Jag har aldrig varit här", säger jag och förklarar att jag egentligen går hos en neurolog på KS.

"Q-u", mumlar sköterskan, reser sig och börjar gå igenom journaler som finns i långa rader på vägghyllor.

"Och du stavar med 'q-u' och har inte varit till Läkarhuset vid Odenplan?"

"Nej, men någon gång när jag hade öroninflammation, var jag till något av Hötorgshusen." Jag försöker vara behjälplig, men min upplysning ignoreras. Ni ska veta, att detta är en mycket förkortad redogörelse för diskussionen rörande stavningen av mitt efternamn!

Det är inte 1:a april, så det måste antingen vara något skämt som Sten ligger bakom eller så är det "Dolda kameran". Jag skärskådar tak och väggar, men finner inget som skulle kunna dölja en kamera.

När jag blir uppmanad att gå fram och tillbaka i rummet, går det äntligen upp för mig att det är den kvinnliga docenten jag har framför mig! Jag väljer att inte tala om att jag egentligen skulle till hennes kollega. Har jag genomlidit besöket så här långt, kan jag lika gärna hålla masken och bli undersökt.

Beträffande min spastiska gång, undrar docenten om jag inte alltid har haft den. När hon hamrar nedanför knäskålen och jag nästan sparkar omkull henne, frågar hon om jag inte alltid haft livliga reflexer. Sedan vill hon veta om min KS-docent vet om att jag träffar henne, för hon vill inte riskera att trampa honom på tårna!

Känslan av overklighet är total och i hissen ned, lutar jag mig mot väggen och skrattar och gråter på samma gång.