31. STENKULLEN NOVEMBER 1999

Nu ska vi hämta hem min ljusgrålila Chrysler Voyager, som hade lämnats in för ombyggnad 3-4 månader tidigare. Det var tredje vändan Sten och jag gjorde till den lilla orten Stenkullen någon mil från Landvetter och jag har svårt att hålla isär besöken, men jag tror att vi denna gång blev mötta av AutoAdapt på flygplatsen. Tidigare besök hade vi passat på att umgås med vänner i Göteborg och vi hade bott hos gode vännen Jens, som också skjutsat oss hit och dit.

Vi kan dela upp anpassningen av vanen i två delar; dels gäller det att kunna köra in med permobilen i bilen, dels gäller det manövreringen av fordonet. I det första steget måste golvet sänkas 25 cm och en ramp monteras vid höger skjutdörr. Sänkningen går till så att karossen fixeras innan underredet skärs av och bilen får en extra 25 cm bred kant/list/plåt/whatever runtom nedtill, som sedan döljs med så kallade kjolar lackerade i bilens färg. Ett nytt, slätare underrede svetsas på och så är det avklarat!

"Don't try this at home!", eller vad de säger i Antons TV-program.

Meningen var från första stund att jag skulle köra bilen själv och för det krävdes en avancerad anpassning, som jag inte har en aning om hur den utfördes tekniskt. Jag hade fått pröva en så kallad miniratt, men det var inget möjligt alternativ. Mitt önskemål var att köra med joystick - precis som på permobilen inbillade jag mig - men jag hade inte fått provköra en bil utrustad med sådan styrning.

En stor ljusgrå låda innehållande en dator, hade nu placerats mellan framstolarna i min bil och ovanför fanns en joystick monterad. Bromspedalen var förhöjd, så att bromsen reagerade snabbare. Solskyddet justerades med elmotor, liksom många andra inställningar. Sedan var det säkerligen flera finesser, men dessa har fallit ur mitt minne.

I ursprungsofferten ingick en minimonitor kopplad till en kamera i bakrutan, så att jag skulle ha bättre uppsikt bakåt. Monitorn skruvades normalt fast ovanpå instrumentbrädan, men det hävdade Sten var trafikfarligt. Han ville istället betala emellan och få ett Clarionpaket innefattande radio, CD-växlare och TV! Jag ville absolut inte ha TV i bilen, så då började Sten "Operation Övertalning" enligt sedvanligt mönster:

Invagga sitt offer i falsk säkerhet: "TV:n fungerar nog bara, när bilmotorn är av."

Spela på moderskänslorna, kombinerat med knäckning: "Det är roligt för barnen, men dem bryr du dig inte om!"

Säkerhets/skrämselargument: "Lilla monitorn monterad i framrutan skymmer sikten och kan dessutom vålla skada vid en kollision."

Ekonomiska aspekter: "Det gäller att passa på, när vi inte behöver stå för hela kostnaden."

Tidspress, i kombination med påhopp: "Det måste beställas nu, varför måste du alltid krångla!"

Slutstötar i stigande grad: "Du bryr dig som alltid bara om dig själv!", "Du säger emot bara för att säga emot!", "Du har aldrig förstått dig på pengar!", "Du är förstörd av din uppväxt, det säger till och med dina äldsta vänner!" I all oändlighet tills fienden är tillintetgjord, utplånad, massakrerad.

Jag har hört om andra män, som efteråt bryter ihop, gråter, kommer med utfästelser, till och med ber om förlåtelse! Har aldrig inträffat! Jag har ett bergsmassiv torkade, röda rosor ovanpå ett köksskåp, men efter att jag fått veta syftet med röda rosor, betackade jag mig för fler; de överräcktes nämligen för att slippa se mitt tjurande.


Med permobilen inkörd på förarsätets plats, körde jag runt AutoAdapts stora verkstadsbyggnad 5-6 gånger. Bredvid mig hade jag en inspektör från Vägverket, bak satt Sten och Jens, som hade kvistat över efter jobbet för att titta på den ombyggda bilen. Det var regnigt och mörkt, novembereftermiddag som det var. Jag fick prova alla nya knappar, backa, parkera och så vidare. Joysticken var oerhört svårmanövrerad, dessutom ven den. Ett starkt, gällt vinande oljud, fullkomligt outhärdligt faktiskt! Det måste vara något fel, trodde jag, men det skulle låta så, sades det mig.

Inspektören tyckte inte det var några som helst problem med min körning. Jag fick till och med köra in bilen i monteringshallen, när vi var färdiga. Detta var egentligen inte tillåtet efter att en kund rammat en av de stora, dyrbara liftarna!

Anpassningen var gjord så att bilen kunde köras precis som vanligt. Man kopplade bara om från joysticken till ursprungliga ratten och bytte plats på permobil och framfåtölj. Sten körde hem till Stockholm i vinterns första snöfall, självfallet tittandes på TV.

"Du ska inte tro att du kan bestämma jämt, vi är två i bilen!", fick jag till svar när jag klagade. Jag hade god lust att slänga mig ut genom dörren för att slippa ifrån, men jag kom ingen vart utan var så illa tvingad att sitta där jag satt med TV:n på i femtio mil. Kanske uppoffrade Sten sig för att blidka mig, när han valde MAX hamburgare till middag, istället för de amerikanska konkurrenterna? Det hjälpte inte, vrång och långsint som jag är.


Det var söndagsförmiddag, när jag ensam provkörde första gången. Jag tänkte ta en tur till Jean-Philippe och Nathalie. Sten hade parkerat bilen utanför grindstolparna för att underlätta och jag gick ned till gatan själv. Antingen var permobilen redan på plats eller så satt jag i vanliga förarsätet - omöjligt att komma ihåg.

Det var något slags säkerhetssystem inbyggt, men jag gjorde galet och bilen rullade tvärsöver gatan och blev stående med nosen mot mötande trafik. En bil hann göra en vid halvcirkel runt mig, innan jag lyckades sätta igång allt på rätt vis. Jag körde bort till en stor parkeringsplats och vände, att vända på gatan var inte genomförbart. I vinglig snigelfart tog jag mig sedan norrut. I backspegeln hade jag en röd buss med chaufför vars ansiktsfärg alltmer matchade fordonets, följt av en svans av irriterade söndagsbilister. Sten trängde sig förbi kön och det kändes bättre att ha en CV2 bakom sig än en SL-buss. Dessutom skulle Sten kunna ta sig an polisen, vars sirener jag förväntade mig höra när som helst. Inte för att sirenerna hade hörts genom joystickens tjut, men det tänkte jag inte på då. Efter en evighet lyckades jag ta mig uppför fransmännens smala skogsväg och stänga av motorn - jag har aldrig kört bilen sedan dess!

Sten tog motorvägen tillbaka för att testa joysticken och inte ens han, vågade köra över 90 - han ansåg styrningen mest liknade en helikopters! Datalådan satt ivägen i flera år, innan AutoAdapt slutligen monterade ur den och förhoppningsvis återanvände den. Det gör mig ont om alla förslösade skattekronor, men för att lätta på min skuldbörda brukar jag tänka att de kanske hjälpte AutoAdapt hålla näsan över ytan ett tag? Vad är det sådant kallas av er psykologer, Lena?

"Positivt tänkande!", svarar assistent Sanne.

Den övriga anpassningen av bilen har däremot varit väldigt bra. Mitt liv som funktionshindrad hade tett sig helt annorlunda utan den. Vill inte ens tänka på, hur det hade varit!