84. FAR, del 2

Hav förtröstan! Far tar åter plats på scen vad det lider. Men först på tur har vi andra aktörer, både tu- och fyrbenta:

Olle var inte alls förtjust i hästar, snarare var han livrädd för dessa väldiga, oberäkneliga tingestar, som bets och dreglade i ena änden och sparkade bakut och gödslade i den andra. Fram till försommaren mitt första bofasta år i Leksand, bestod Olles hästengagemang högst av att jag fick skjuts till stallet och att han väntade i bilen tills jag var klar. Förresten, det kan ha varit den här vårvintern som Olle lät sig övertalas att följa med på slädtur på Siljans is, men beslöt att rädda livhanken genom att hoppa av i farten, när Molly satte av i sitt höghastighetstrav!

Som säsongsanställd vaktmästare på Orsandbadens camping- och stugbyområde i närheten av stallet, började Olle leda med sig högdräktiga Molly till kneget. Hon fick sedan ströva runt fritt och beta Kommunens saftiga, klöverblandade gräs - detta var alltså före den årliga turistinvasionen. Med så mycket kvalitetstid tillsammans, dröjde det inte förrän Molly fick upp ledsagaren på sin rygg och Olle fick en galopptur - barbacka - till jobbet. Denna upplevelse avskräckte inte, tvärtom! Härmed blev Olle en hästkarl, biten som få. Han insåg tjusningen med hästar, särskilt nordsvenska kallblod, och han och Molly slöt ett förbund som aldrig skulle brytas.

De ordinarie vaktmästarna på Orsandbaden, Spol-Jansson - som hade det eminenta hedersuppdraget att köra ismaskinen i Leksands hockeyhall - och Leffe från Söder, tittade åt andra hållet, när Molly råkade gena över någon nyanlagd gräsmatta. Olles pappa Sture, var nämligen turistintendent i kommunen och därmed boss över hela härligheten. Den gången ryktet nådde Sture att två hästar övernattade i anläggningens nybyggda omklädesrum - och att kusarna dessutom satt i sig en otillräckligt undanstoppad säck fallfrukt med förödande konsekvenser för deras magar - kom dock bannor från högsta ort!

Emmalilla föddes fredagen den 13 juni 1980, men Molly snuvade Olle och mig på nedkomsten. Den nyfödda smet omgående in till den angränsande hagen, vilket fick Molly att taktfast trava fram och tillbaka, fram och tillbaka utmed stängslet, alltmedan hon slog med huvudet, frustade och gnäggade. Inte förrän oroliga grannar ringde och undrade över uppståndelsen bland hästarna och vi skyndade till stallet, blev vi varse om tillökningen.


Min fars sinne för det ekonomiska, som redan tidigare antytts, kombinerat med hans bilintresse, fick inte sällan ödesdigra följder för oss andra i familjen. Till att börja med placerade det fem Mercedesar på tomten: En kördes av mor och måste därför vara presentabel och väl fungerande, en var mors "reservbil" och sålunda helt ok, Övriga... Om jag talar om att far benämnde dessa skrotbilar "veteranbilar", så förstår ni lite dilemmat.

Bara att besiktiga - och ombesiktiga - bilparken var en heltidstjänst, i alla fall inräknat förarbetet. Hyste far tvivel om att Svensk Bilprovning inte skulle dela hans positiva syn på vraket, skickades någon av döttrarna dit; var det riktigt illa - även i fars ögon - toppades det med ett par ystra, människoälskande boxrar i baksätet för att ytterligare distrahera inspektören! Nästa vända gällde det sedan att välja annan anläggning, så man inte råkade ut för samma purkna, övernitiska person.

Det kan tyckas märkligt att inte far på egen hand reparerade sina ögonstenar, men det gjorde han inte; på sin höjd sträckte sig far till att byta däck eller spackla igen något rosthål med Plastic Padding. Till övrigt anlitades små, obskyra verkstäder som inte stod med i telefonkatalogen och säkerligen var okända hos skattmasen. Till och med dessa meckar fick efterhand nog av far och hans bilar, som inte fick kosta något att få i stånd. När far ringde upp för att boka, kunde man höra hur den i andra änden inte hade tid eller kom med diverse undanflykter. Far hummade förstående under samtalets gång, för att på slutet dräpa till med:

"Men då säger vi så! Jag kommer förbi med bilen framåt eftermiddagen."

Sedan samma visa, när bilen skulle hämtas:

"Inte färdig än? Men då dyker jag upp om en timme!"

Ofta fick jag låna ANE 318 och även så under åren i Leksand. När topplocket behövde bytas, fick far en av sina snilleblixtar och jag beordrades ut till en enmansverkstad i en gudsförgäten avkrok av byn Häradsbygden. Verkstadsägaren var om möjligt än mer motsträvig till detta påhitt än jag och han behandlade sin påtvingade, totalt inkompetenta medarbetare därefter: Kommandon på brett, obegripligt bymål röts åt mig när jag bad om vägledning, och när jag var tvungen att be om hjälp med något jag inte förmådde rubba, grymtades det omåttligt. Det räckte sedan naturligtvis inte med topplocket, utan när det var borttaget ändrades uppdraget till byte av hela motorn - typiskt far!

Hur många bultar kan få plats i en och samma motor! Och hur många olika dimensioner på dessa, kan man tänka ut? Jag förbannade Daimler-Benz ingenjörer för sin avsaknad av enhetlighet! Tyskar borde väl kunna konstruera en dieselmotor som inte var stört omöjlig att skruva isär? Varenda del jag med svett och möda lyckades lösgöra, dolde ett otal nya bultar - jag som trodde jag var färdig med detta sisyfosarbete! Ordet spred sig i byn och medlemmar ur ledighetskommittén började droppa in på en mugg kaffe och en titt på stockholmskan i rosaröd, hemfärgad bomullsoverall med hårt åtdraget skärp i midjan och blommig leksandssjal i klut om håret - upplysningsvis hade hon fårskinnssulor i näbbstövlarna för att inte frysa fötterna av sig på det iskalla betonggolvet.


Nuförtiden är det vanligt att jag undrar över hur i all världen jag kunnat hamna i en viss situation, men förr hörde det nog till ovanligheterna. I samband med motorbytet i Häradsbygden infann sig dock en sådan förnimmelse av overklighet inte bara när jag stod böjd under huven på ANE 318, utan också vid ett annat tillfälle:

Eftersom jag läste franska på distans tog jag en gång i månaden tåget till Uppsala för några dagars föreläsningar och ibland passade jag då också på att ta turen om Älvsjö. En sådan gång inföll ungefär samtidigt som far kommit på, att mer än topplocket måste åtgärdas. Far hade därför inhandlat en begagnad motor - man får antagligen vara glad för att inte resten av bilen ingick i köpet. Nu hade dock far ett logistiskt problem - motor i Älvsjö, ANE 318 i Häradsbygden 27 mil norröver - hur få de tu att mötas? ASG? SJ Gods? Icke! Det lindrigt rena motorblocket spändes fast på en Samsonite-väskpirra och överlämnades till yours truly. Fråga mig inte hur jag kunde gå med på en sådan galenskap! Fråga mig inte heller, vad motorn vägde! Någon som borde ha ett hum, har gissat på "åtminstone 20-30 kg"!

"Kul att mina föräldrar hittat något att prata om!", sa Anna syrligt.

Vad motorns vikt anbelangar, så vet jag bara att tyngden fick ena pirrhjulet att ge vika redan intill Spottkoppen på Stockholms centralstation! När jag lyckats baxa motoråbäket till - och upp i - tåget, fick det stå vid bagagehyllorna, medan jag själv tog plats så långt in i vagnen som möjligt. Trots det, såg jag hur en rännil olja letade sig ut i gången och jag ville gå upp i rök! Tro inte att mina umbäranden var över i och med att jag satt på tåget. Nej, jag hade föreläsningar den här dagen, så det läckande motorblocket måste lämnas in på Uppsala stations effektförvaring tills det var dags att fortsätta resan.

Pricken över i:et i den här historien - precis som det skulle behövas! - är att den medsläpade motorn av någon anledning inte passade, utan ny - alltså en begagnad - införskaffades i Borlänge. Detta valde far att tala tyst om av förståeliga skäl. Men vid det laget hade jag redan sagt upp mig, av förståeliga skäl!