41. MINA MORMÖDRAR

Kallur Kersti Jonsdotter föddes 3 juli 1891 i Boda Kyrkby i Dalarna. Hon hade tre syskon; Anders, Anna och Jonas. Fadern, och senare Anders, emigrerade till Amerika och lämnade modern ensam i fattigdom med tre små barn. När och varför Kersti byttes till Kerstin, vet jag inte - för mig var hon Mummi. Jag växte upp i tron att Mummi - mormor på bodamål - var min mormor. Mummi var född etthundra år före sitt barnbarnsbarn Anna, vidare jämförelse får tanken att svindla!


Under århundraden har dalfolket av nödd säsongsvis lämnat gården för så kallat herrarbete, mestadels i Stockholm. Tusentals masar och kullor gick till fots 3-5 mil per dag för att efter en vecka nå storstaden och lönearbete. Runt den första maj tilldrog sig årets första omgång arbetsvandringar, en andra våg kom i september. Den senare kom sig av att man varit hemma på slåtter och efteråt återvände till Stockholm för höst- och vinterarbete. Det hände även att man gick hem för att fira bröllop, vara med på husförhör, mantalsskrivning eller tingsförhandlingar. Männen arbetade ofta som vedsågare, snickare eller timmermän, kvinnorna som trädgårdskullor, mursmäckor, hembiträden eller roddarkullor.

Ett system av stigar och vägar från övre Dalarna ned till huvudstaden - Dalkarlsvägen - bär fortfarande spår av dalfolkets vandringar och har numera sin egen hemsida! I slutet av 1800-talet avtog vandrandet, man färdades istället med häst och vagn, men seden med herrarbete levde vidare. På Danderyds kyrkogård arbetade de sista trädgårdskullorna fram till sent 1950-tal!


Redan som mycket små, bar Mummi och storasystern Anna ut bröd till ett bageris kunder i Stocksund. Som lite äldre, arbetade de på Norra begravningsplatsen vid Haga, där omkring 250 kullor var anställda varje sommar. En höst blev de kvar som springflickor på Munchenbryggeriet, när modern och lillebror Jonas begav sig av. Bryggerierna hade stora skaror arbetande kullor; Mummi och Anna bodde till och med i ett litet rum innanför kontoret på Söder Mälarstrand. Det var också där friaren Hed Anders Larson, nyss hemkommen från Amerika, men ursprungligen från Dala-Järna, knackade på. Mummi berättade för mig hur han fick hänga blombuketten på dörrhandtaget och gå därifrån, för att hon och Anna inte vågade öppna. Gifte sig gjorde de hur som haver och Anders försörjde sig och makan på hus- och tomtaffärer. Som nygifta bodde de i hus Anders köpte för att sälja och det var mycket runtflyttande. I början av 1920-talet hade de blivit bofasta i Älvsjö och då hämtades ett ettårigt flickebarn från ett barnhem i Värmland. Mummi förblev hemmafru medan Anders gjorde karriär, bland annat blev han så småningom styrelseordförande i försäkringsbolaget Ansvar och ordförande för Dalaföreningen i Stockholm - inte illa av en självlärd man.

Jag träffade aldrig min morfar, som inte var min morfar, men Mummi växte jag upp med. Vi bodde hela familjen, inräknat Mummi, i huset Anders byggt på 30-talet på granntomten till det gamla huset. Det var inte alltid friktionsfritt och jag åkte med Mummi i flyttlasset, när hon oanmält flyttade till lägenhet i Årsta. Där önskade hon livet ur sig varje dag under åtta års tid, tills mina föräldrar köpte tillbaka det ursprungliga huset åt Mummi och ordningen var återställd.

Mummi har lärt mig att virka, sticka, brodera, väva trasmattor, sy på maskin. Hon visade mig trädgårdsskötsel, bakning, matlagning. Trots att hon varje år bedyrade för mig och Hélène att hon inte skulle leva året ut, blev hon 94 år. Hon drog sina sista andetag på Huddinge Sjukhus medan jag matade henne med glass. Jag älskade Mummi som var min mormor, fastän hon inte var min mormor. Hon ligger begravd under samma gravsten som sin make på Norra begravningsplatsen, där hon en gång krattade gravar.


Ett par gånger om året under min uppväxt kom tant Olga på middag, och det var något besynnerligt med hennes besök. Tvärtemot alla principer, fick Hélène och jag lämna matbordet, innan alla ätit färdigt. Vi fick också vara ute och leka längre än vanligt, fastän vi hade främmande. Det är svårt att sätta fingret på något mer konkret, det var mer som en spänning i luften. Mor verkade inte särskilt förtjust i tant Olga och det var inte jag heller. I min tidiga tonår avslöjade Mummi för mig att mor var adopterad, och att tant Olga var min riktiga mormor! Mummi avslöjade också min riktiga morfars namn, men mor hon teg som muren.


Nu ska ni få höra en historia som totalt ikullkastar all sannolikhetslära! Tidig vår 1986 sa jag upp mig efter en längre tids trätande med chefen. Jag hittade en annons i DN om ett sekreterarjobb på Esselte, som jag sökte. På intervjun berättade jag som det var och fick som kommentar:

"Man kan inte vara sams med alla!", vilket kändes befriande.

Efter att också ha blivit godkänd av controllern, baserat på att jag blivit underkänd i ämnet "morals" i skolan i Thailand, blev jag anställd som sekreterare. Min nya arbetsplats låg i Norstedtshuset på Riddarholmen.

Lite senare åker jag och min far söderut på Centralbron. När vi på höger hand passerar det vackra tegelhuset med den karaktäristiska abborrstjärten i ärgad koppar, säger far:

"Det var då för märkligt att du skulle börja arbeta i Norstedtshuset!". Jag tittar frågande på honom.

"Jo, det var ju här Olga arbetade!"

Jag hade alltså helt ovetandes sökt och fått anställning som sekreterare inom samma företagsgrupp och i samma byggnad, där min biologiska mormor som 17-åring börjat som sekreterare 68 år tidigare! Och inte nog med det! När mor berättade för Olga, undrade hon om Bror Sparrings fortfarande fanns kvar? Bror var en av mina fyra, nära arbetskamrater! Jag frågade förstås honom om han mindes en sekreterare som hette Olga och det gjorde han mycket väl. Han ville veta hur jag kände Olga, och jag sa att hon var en bekant till mina föräldrar. Bror såg lite konfunderad ut, men frågade inget mer.

Bror pensionerades under min tid på Esselte. Under åren som gått har jag velat kontakta honom, dels för att han är en underbar man, dels för att tala om sanningen. För ett par månader sedan blev det äntligen av, och Bror visade sig vara en pigg, välmående, mailande 86-åring, något som gläder mig mycket. Det har också visat sig att Bror har tillgång till gamla personalförteckningar, vilket hjälpt mig vederlägga uppgifter om min biologiska morfar. Mummi berättade nämligen, att han var anställd på Norstedts. Jag tror mig nu veta att han var tidskriftsredaktör och därigenom snarare kund hos tryckeriet i huset.


På sätt och vis är jag kanske mer nyfiken på mina arvsanlag än andra; hos cirka 10% av dem som insjuknar i ALS finns en släkting med sjukdomen. Denna ärftliga form av ALS kallas familjär amyotrofisk lateralskleros (FALS) och 13 olika genetiska skador har hittats (2006). Men hos ungefär 90% av dem som drabbas av ALS finns ingen påvisbar ärftlighet utan sjukdomen sägs uppträda sporadiskt (SALS).

I min KS-journal står det att jag träffat både mina far- och morföräldrar, vilket bara är 75% korrekt. Mitt DNA har dock kollats i Umeå, vars universitet är världsledande inom FALS-forskningen, och jag kan med gott samvete lugna Anton och Anna och mina systrar. Som bonus på min internet-efterforskning kan jag också meddela dem alla fyra, att de har författargener på mödernet långt bak i leden.