22. LINKÖPING NOVEMBER 1998

På TV såg jag ett inslag om en vietnamesisk budomästare i Linköping. Nu minns jag inte vad han enligt reportaget hade åstadkommit, men det måste ha varit något bra, för jag ringde upp för att boka tid.

Först när jag berättat att jag snart inte kunde gå och vi rett ut att jag sagt "walk" och inte "work", gick han med på att ta emot mig redan kommande vecka. Han behövde behandla mig i åtminstone fyra dagar, men han kunde ordna billigt boende.

Måndag morgon körde jag E4:an söderut. Det var töväder, ymnigt snöfall, dålig sikt och brunmoddiga snösträngar mellan körfälten, så det dröjde innan jag nådde "Flygande tunnan" och de andra jaktplanen spetsade på pelare utanför Linköping.

Mästaren höll till i en enplans, blå trälåda med källarvåning. "BUDO" stod skrivet med jättebokstäver på väggen som vette mot gatan och den glashala parkeringen. Med hjälp av bilsidan och sedan husväggen, stapplade jag fram till farstutrappens ledstång. Innanför ytterdörren fanns ett berg av skor, vars ägare inte syntes till under något av mina totalt fyra besök. Rakt fram på det blanklackade brädgolvet, nedanför ett inramat fotografi av kungen och leende Silvia, låg en ihopvikt asiat i vita bomullskläder och svart, midjelångt hår.

Behandlingen utfördes i en källarskrubb inredd till kontor. Med en glödande, hemrullad cigarett - för att inte säga joint - brände mästaren mig på noga utvalda punkter i ansiktet. Glöden bara snuddade vid huden, så det blev inte sår, bara röda fläckar som fick tillklippta vita, mentolluktande plåsterbitar påklistrade allteftersom.

Jag fick adress och vägbeskrivning till någon vid namn Annelie, som kunde inhysa mig. Vid rödljusen stannade jag en bit ifrån övriga bilar, så ingen skulle se mitt mosaikprydda face. Jag hade behövt fråga om vägen, men det var uteslutet, så jag letade mig fram på egen hand.

Annelie bodde i en mexitegelvilla och anordnade homepartyn med försäljning av skönhetsprodukter, bland annat i den lyxiga relaxavdelningen i källarplanet. Hon hade blivit osams med uppdragsgivaren om ersättningen, så hon övervägde att byta till budobranschen och mästaren, som hon höjde till skyarna.

Jag fick hennes utflyttade dotters rysch-pysch-rosa flickrum och Annelie och jag tillbringade mycket tid i köket framför en liten TV, som visade såpa efter såpa. En jättekastrull med köttben och rotfrukter kokade på en platta timme efter timme och spred sin doft över huset. Det var min mat morgon, middag, kväll; särskilt benmärgen sades göra susen för sådana som jag.

För att sätta extra sprätt på mitt tillfrisknande, samlades mästaren med bekant, Annelie och jag sista kvällen, för att dricka ris-sprit av okänt slag - i alla fall för mig. Spriten var inte så intressant i sammanhanget, utan den helande kraften kom från ormen som låg i botten av damejeannen! Det smakade pyton med en frän eftersmak av linoleummatta.

På vårkanten hade jag varit till en neurolog på universitetssjukhuset i staden och han hade givit mig två år kvar att leva, vilket jag hoppat över i min berättelse; man vill ju inte vara tråkigt upprepande! På vägen hem från budomästaren, körde jag förbi sjukhuset igen och läkaren hade tid för en pratstund, trots att jag kom oanmäld. Jag redogjorde för mitt äventyr och inte med en min röjde läkaren vad han tänkte!

Jag slängde i alla fall pinalerna jag fått med mig hem och jag provade aldrig den självbehandling jag ålagts.