51. ETT HELVETESDYGN JUNI 2001

Min frösundatid tog en ände med förskräckelse! Och då pratar jag inte om att Tony slutade - den 17 maj tror jag visst att det var, som han övergav mig. Nej, jag pratar om den 13 juni 2001, som jag hela tiden tänkt på som fredagen den trettonde, trots att det måste ha varit en torsdag. Det var ett av mina allra sista pass på Daily's, där jag hållit mig kvar tack vare beviljad förlängning. Denna dag, i likhet med alla andra dagar, avslutades med stretching och i väntan på den bestämde jag mig för att ta en sväng med rollatorn. Någon erbjöd sig att följa med, men jag avböjde. Leif, en strokepatient jag kände sedan min vistelse på Humlegården, vinkade från sin rullstol när jag gick iväg. Efter en liten tur ut till parkeringen, halvsatte jag mig på en av Gatukontorets ljusblå sandlådor, varför nu en sådan fanns kvar i juni? Jag lapade sol en stund, innan jag började gå tillbaka mot ingången...

Nu skulle jag gärna klippa bort en sekvens ur mitt liv om möjlighet gavs! Daily's var, som tidigare beskrivet, inhyst i en kulturmärkt byggnad, vilket medförde att ytterdörrar med mera, bibehållits i ursprungligt utförande. När jag kom fram till dörren, som alltid stod på vid gavel, lutade marken en aning och rollatorn for iväg - det var frågan om några centimeter, sådant som ni vanliga dödliga inte ens märker. Jag återfick kontrollen och för en sekund trodde jag att faran var över, men icke sa Nicke! Ett av framhjulen stötte emot den lodräta stentröskelkanten och den lilla extra fart och den lilla extra framvikt jag hade, räckte för att rollatorn skulle tippa över. Man kan lättare föreställa sig det, om man vet hur en hög rollator är konstruerad; armbågarna och underarmarna vilar på två armstöd riktade framåt i brösthöjd. Armstöden avslutas med varsitt vertikalt handtag runt vilka man greppar.

När jag och rollatorn välte, flög mitt huvud och min överkropp framåt mellan armstöden och armar och händer fläktes utåt och uppåt, eftersom jag fortfarande höll fast i handtagen. Benen stoppades en halvmeter ovan marken av rollatorns sits, så när jag landade med huvudet före i tamburen, svankades ryggen bakåt och mitt ansikte tjongade i golvet ännu hårdare. Jag visste att framtänderna rykt, men jag kände ändå efter med tungspetsen - hoppet förlorar man inte i ett brådrask! När jag lyckades ändra läge på huvudet några millimeter, dök vita, avslagna tandbitar upp i synfältet, så de fick nog anses som definitivt utslagna! Trots den stora hallen hördes mitt tjut till träningssalen och folk kom rusande på stört. Leif i rullstol kom farande och körde över mina tänder - inte mycket att göra något åt, som situationen såg ut. Personalen frigjorde mina händer och jag lyftes i horisontalläge rakt upp ur rollatorskrället. Jag placerades i en vit plaststol utomhus, eller det var i alla fall i en sådan trädgårdsstol jag vaknade med sjukvårdspersonal runt mig. För att ingen skulle se min fula, tandlösa nuna, satt jag med huvudet mot bröstet utan att ens höja blicken, när folk pratade med mig.

Sten med farmor i bilen, kom för att hämta mig från träningen, men jag tog ambulans till KS nästgårds och därifrån kom jag inte förrän två på natten. Näsan undersöktes grundligt och den var ok. Tandjouren var på väg hem och hann inte titta förbi, en neurolog tog sig dock god tid med mig. Dagens höjdpunkt var när vaktmästaren, som träffat Sten på vägen upp till röntgen, senare frågade mig om pappa åkt hem nu? Höger underarm, som fått sig en knäck, skulle få någon slags gipsskena och jag fick vänta länge sittandes i akutens rullstol. Jag grät, för jag trodde inte armen någonsin skulle återhämta sig och jag kände mig ynklig.

"Du sitter väl inte i rullstol i vanliga fall?", frågade någon och tårarna forsade än mer.

Efter nio timmar på akuten, sov jag några timmar och åkte sedan till tandakuten. Fyra tänder fixerades med ståltråd, en framtand var helt avslagen, en annan hade flisor urslagna. Jag tyckte rummet var fullt med folk, men ytterligare en tandläkare ropades in och det var mycket prat om "trauma" och "dokumentation". Min assistent stöttade mig och Sten körde oss sedan hem.

Min sedan tidigare inbokade morgontid hos gynekolog Barbara lyckades jag flytta till samma eftermiddag; Barbara skulle på semester veckan därpå och jag hade urinvägsinfektion, så det var inte mycket att spela på. Klockan 14 skulle vi också ha möte nr 2 på BUP, barnens första möte, men för mig var det en självklarhet att det skulle avbokas.

"Jag undrade just vad du tänkte hitta på den här gången? Du har ALS och så lipar du för en utslagen tand!", sa Sten.

Barbaras sköterska slog händerna för ansiktet, när hon såg mig.

"Trafikolycka?", hann hon kvida, innan hennes chef tystade henne med en mördande blick.

Barbara är polska, tror jag, och vi träffades redan på hennes vårdcentralstid, men det har hon nog glömt. Nu har hon privat mottagning, där hennes fasta hand styr - även över patienterna. På hennes vägg står det:

Snälla flickor kommer till himmelen.
Vi andra kan komma hur långt som helst.

Barbara är ytterst vänlig, men kränker mig omedvetet i varannan mening genom att tilltala mig som en mindre vetande. Däremellan är hon full av beundran och respekt. Hon menar inget illa och jag uppskattar henne som det färgglada original hon är. Mina assistenter och jag brukar skratta gott åt hennes övertramp.

Det förvånar väl ingen vid det här laget, att Sten ensam åkte med barnen till BUP? Han sa sig ha rådfrågat mottagningen om hur han skulle göra. Undrar hur det telefonsamtalet lät!?

Efter gynbesöket körde jag med permobilen till BUP, för att vara med barnen. Hur många hade orkat det, efter ett sådant dygn och med hjärnskakning, skadad handled, stukad tumme, en utslagen framtand, överkäken full med ståltråd och efter bråk med maken?

Anna berättade på kvällen att hon uppfattade Anton och sig själv som Hans och Greta, som lurades in i pepparkakshuset. Därav H!