21. OVVE OCH ANITA - en tillbakablick

En sommarkväll 1989 ringde det på dörren och en svensktalande polack ville ödmjukast köpa brännvin. Han och hans vänner hade utflykt i det gröna i närheten och hade missbedömt åtgången av denna dryck. Sten gav honom en flaska Bacardi, men ville istället för pengar ha ny flaska inom några dagar. Vid besök med pratstund veckan därpå, återbetalades lånet med ränta i form av polsk rönnbärs- eller eventuellt hjortronlikör.


Ett halvår senare ringer samme polack och bjuder hem oss på middag. Han ska flytta till Florida och vill ha råd om det ena och det andra.

I lägenheten finns den sötaste, svarta cockerspanielpojke man kan tänka sig! Enligt papperen är han ett år och av amerikansk modell, vilket bland annat innebär trubbig nos och hellång, släpande päls. Han är döpt till "Buddy", som förpolskat blivit "Body". Valpen har tillbringat sina dagar i hytten på husses skyhöga lyftkran, är svag för kaniner, kräver daglig dusch och fön, är 200% rumsren och händelsevis till salu.

Händelsevis har vi en hund med i bilen, när vi åker. Märk väl, bara på prov!

Anton har nyss lärt sig gå. Han kallar mig för "Marie" och sin pappa för "Lampa", så det gäller att komma på ett väl genomtänkt nytt namn åt Body. Jag inbillar mig att "Ovve" ska kopplas ihop med "vovve" och det gör det också - alla vovvar blir självklart ovvar!

När Sten är iväg någon vecka senare för att göra upp affären med polacken, välter Ovve sin nya lillhusse ner i en kakelkant med pannan före så blodet sprutar. När jag får tag i Sten är skönt nog betalningen redan gjord - så man slapp obehagliga ställningstaganden, menar jag.


Minns ni Dorothée? Framåt sommaren, när hon lärt sig lite svenska, är hon med mig till en färgbutik. Det är mycket folk och vi får köa till kassan. Inte blir det bättre av att någon ropar:

"Ove, telefon!", varpå kassabiträdet försvinner in på kontoret. Dorothée ser konfunderad ut och när biträdet kommer åter, ropar hon från vår plats i kön:

"Varför du har hundnamn?"


Dagen efter 50-årskalaset, cabbar Sten ner sin CV2 och vi kör en kombinerad prov- och inspektionstur förbi fransmännens tomma, ensliga hus. Sten kliver ur och går ett varv medan jag väntar kvar i bilen. Mer och mer blir jag varse om ett svagt, hjärtskärande skrik som verkar komma inifrån det tillbommade huset, men det är ju inte möjligt. Efter mycket letande, hittar Sten en kolsvart, klen kattunge som ramlat ned i en cementerad försänkning under terrassen. Den kan inte ta sig upp för den branta väggen, och piper hjälplöst.

Inget ställningstagande görs, katten bara är med hem. Vi förväntar oss överförtjusta barn, men Anton säger gravallvarligt med eftertryck:

"Ni kan inte ta hand om en katt!"

"Men vi har ju Ovve och det har gått bra under alla år."

"Mamma, det här är en kattunge!"

Katten närmar sig den gläntade balkongdörren, barnen tjuter i kör.

"Lugna er, katter faller inte från balkonger!"

Plupp, så har katteländet försvunnit över kanten! Den kan helskinnad hämtas upp ifrån rosenrabatten, men Anton har fått alla sina farhågor besannade. När jag stoppar om honom för natten, har han fattat sitt beslut. Kritvit, med röda kindrosor och skälvande röst, säger han:

"Behåller ni henne, flyttar jag!"

Anita döps kattungen till, mest för att det passar till Ovve. Hennes matplats blir uppe på köksbänken, dit hon klättrar med lådhurtsens radda av handtag som stege. När hon ska ner igen, går det inte lika lätt. Hon piper och vill helst bli hjälpt. En gång landar hon på Ovves rygg, en gång i hans vattenkopp! Vi förstår snart att hon inte ser särskilt bra och det konstateras, att hon har bråck på synnerven och inte ser ett jota!

Vi håller henne inne över vintern och våren, men sen smiter hon. Alla grannskapets barn är engagerade, pizzerian fungerar som sambandscentral. Framåt småtimmarna kör vi runt ett sista varv, men ingen Anita så långt ögat når.

I gryningen sitter hon där utanför ytterdörren, som om ingenting har hänt, som om hon vore en vanlig katt! Men Anita är en högst ovanlig katt, mer som en hund. Kanske hon präglats av Ovve, kanske är det blindheten, men hon är social som få. Hon följer barnen hack i häl fram till skolgården, senare kommer hon att trava efter min permobil.

Ovve blir aldrig rumsren, men är fortfarande världens sötaste - för det mesta... När risken blir för stor att han ska springa omkull mig och han börjar välta mig, för att jag inte orkar hålla emot i kopplet, får han flytta till mina föräldrar, där han sedermera slutar sina dagar.

Anita är en överlevnadskonstnär och härskar lång tid framöver i huset.