90.MAJ, JUNI OCH DIVERSE 2005

Våren -05 hade jag regelbundet träffat min neurolog på Karolinska i 7½ år och jag tyckte att jag kände honom. Han berättade gärna om sig själv, sitt sommarnöje, sina intressen. När han återkom efter en tids bortavaro på grund av ryggbesvär, talade han varmt om betydelsen av sjukgymnastik och sjukgymnasters beundransvärda arbete. Lite förvånande var detta vurmande, tills jag fick reda på att han hittat en ny maka, som var just sjukgymnast. Till hösten gick han i pension och han försvann ljudlöst ur mitt liv. Det ryktades att hans tjänst skulle fyllas av min läkare på Huddinge Sjukhus, men så blev det inte.

Min neurolog på HS, han är däremot en hemlig person. Någon berättade någon gång, att han har sina rötter i två olika kulturer, men det var osäkert i vilka. Det enda privata jag hört med egna öron, är att han tar E-vitamin som kosttillskott - och det var Hélène som lurade ur honom det! Desto mer vet han om mig och min familj, och så har det varit sedan långt innan han blev en av totalt två herrar i min ursprungliga, lilla läsekrets.

På Valborgsmässoafton -05 delgavs min neurolog att jag skulle dricka kvällste med min nya assistent från Kenya och att barnen var med kompisar vid majbrasan. Vidare att Anton vunnit tre tuffa tennismatcher under dagen och att fyra väntade dagen därpå. Han fick också veta att Anton meddelat mig på väg ut att han inte tänkte börja dricka den här kvällen heller och att Anna redan ringt två gånger och avlagt rapport... Jag är ju knäpp på riktigt!

Lite intressantare var det kanske för min läkare att få veta, att jag lyckats skaffa en medicin vi hade pratat om. Vänner semestrande på Mallorca, hade hittat läkemedlet där. Eftersom det var receptbelagt, hade de bett en läkarbekant som kände apotekaren, men som för tillfället befann sig på Tahiti, ringa in ett recept. Apoteket hade gått med på förskrivningen mot löfte om att läkaren personligen skulle infinna sig hos dem vid sitt nästa besök på ön. Jag tror min neurolog faktiskt uttryckte att han var impad eller något ditåt.


För att knyta an till ett helt annat ämne, kan jag tala om att folk också brukar vara imponerade av min körskicklighet:

"Hon måste ha varit långtradarchaffis i ett tidigare liv!", har till och med Sten kläckt ur sig.

Och jag kör bra! Jag borde inte berätta följande, särskilt inte för min arbetsterapeut Gunnel som känner sig smått ansvarig för permobilen och permobilisten... Gunnel tillhör numera min läseskara och för den har jag inte många hemligheter, så kör i vind!

En gång när jag hade tråkigt framför TV:n och traktade efter stimulans, tog jag mig från vardagsrummet, via hallen, förbi trappan till undervåningen, runt hisshörnet och genom den trånga passagen in till badrummet - med slutna ögon! Jag har försökt göra om det, men inte lyckats hittills.

På tal om hisshörn, vet ni vad det står på en skylt vid östra ingången till Huddinge Sjukhus? Knappt att jag vet det heller - och jag anser mig vara hyfsat litterat. Jag läste skylten om och om igen, utan att förstå:

"RULLSTOLAR OMBEDS RUNDA HISSBATTERIET"

Jag såg runda jättebatterier framför mig, i stil med de vita, inplastade balar som ligger på fälten efter slåtter! Jag må vara trög, men stackars nysvenskar, säger jag!

Nu när min berättelse ändå spårat ur, kan jag lika gärna dra historien om Antons papperskorgskrock också, för den anknyter en aning till hans mors önskan att tänja på gränserna, som beskrivet ovan:

I mitt tidigare liv, var jag och långhåriga spanieln Ovve ute på vår joggingrunda och 6- eller 7-åriga Anton följer efter på cykel. Vi har inte hunnit långt, när jag hör ett klonk och ett brak bakom mig och ser två äldre, handväskförsedda damer på motsatt trottoar, liksom lätta från marken i förskräckelse! När jag vänder mig om, är Anton redan på väg upp på cykeln igen efter att ha styrt rätt in i SL:s brandgula plåtpapperskorg! Jo, men visst, det kanske är någon hereditär belastning, men min son hade prövat att cykla och samtidigt blunda. Anton berättar för övrigt flera gånger under sin uppväxt, att han kan se sig själv bakifrån! Uppenbarligen hjälper dock inte denna schamanegenskap honom att se genom stängda ögonlock!


På våren när man börjar röra sig ute med permobilen, tar det ett tag innan man får in allt nytt i ryggmärgen - eller var nu sådan kunskap finns lagrad. Hur ska permon vara inställd för att ta sig uppför slirig ramp? Vilken skuggande vegetation har tillkommit? Var på baksidan av huset är det soligt och hur länge håller det i sig? - vital information för att välja siestaplats! Dessutom bra sätt att hålla reda på klockan; 16:15 - solen försvinner in i höga tallen, 17:15 - solen frigör sig ur norra tallens grenverk. Utetakets skugga faller ena timmen si, andra timmen så -hållpunkter som under sommarens gång förskjuts.

Vissa saker lär man sig dock en gång för alla! Att köra för nära dörrkarmen med hjulen i fel läge i förhållande till tröskeln, förorsakar att permobilen vickar till och att det gör fasligt ont i joystickhanden. Samma sak om marginalen till den grovputsade husväggen blir för nätt...

I maj -05 lärde jag mig the hard way, att man inte ska ha fokus inställt på påskliljor när man backar i en brant, avsmalnande slänt... Vänster bakhjul hamnade utanför, permobilen lade sig på sidan, min axel fick sig en törn och pannan trycktes ned i det långa, doftande fjolårsgräset med huvudet i en onaturlig vinkel. Ung, fotomodellslik assistent av rysk härkomst, blev om möjligt ännu blekare i hyn och förmådde på sin höjd skrika. Två polacker boendes i uteförrådet, kom springande och hjälpte upp situationen... Pannan och jacket i höjd med kindbenet plåstrades om hemma, men dagen därpå tog jag mig till akuten och fick den ömma axeln röntgad. Inget var brutet, men hade jag inte fått det kollat, kan ni slå er i backen på att det blivit akutbesök under helgen, som dessutom var Kristi Himmelsfärd.

Himla praktiskt med polacker i förrådet förresten, undrar varför inte alla har det? Jag har ännu ej beslutat om Stens arbetarskara ska avhandlas, det får tiden utvisa. Till och med farmor verkar inse att det är något ljusskyggt med sonens polacker och av någon outgrundlig anledning har hon valt att kalla dem "göteborgarna"! Sonen däremot, vill gärna få det till att det är av socialt patos, som han tar sig an dessa arma själar!


Midsommar detta år, åker jag och assistent Julia till Dalarna, Anton med pappa är på tennisturné i Båstad, Anna är på konfirmationsläger i Fiskebäckskil. Julia har nytaget körkort, hon kommer aldrig att lära sig skilja på höger och vänster, men hon är utrustad med en stor portion självtillit - en livsfarlig kombination! Jag ber henne hålla hastighetsbegränsningen, men blir upplyst om en för mig okänd trafikregel:

"Man får köra 10 km för fort!"

Vi når Sunnanäng, där Louise med make Björn och tre barn - Isabella, Dante och Isolde - tar emot. Ny för året är Grand Danois-valpen Ceasar; en liten nätt jycke vars enorma huvud inom ett halvår kommer att vara i höjd med mitt!

"Har man inte att göra, så skaffar man sig!", skulle far ha sagt.

Inte för att syster och svåger direkt saknar sysselsättning... vilket skulle ha varit precis det far menat. Men kan man inte enas om någon annan hundras, så får det bli en Baskerville-bjässe, trots att bilen måste bytas till en ännu större.

Isabella är hästtokig och efter lång, lång väntan, kommer min kära Olle med två lånehästar. Jag säger åt Isabella att öppna grinden; jag känner att hästtransporten närmar sig, innan den har dykt upp på vägkrönet.,, Anton har kanske schamanpåbrå, trots allt!

För att slippa bilköer, kör jag och Julia planenligt hem natten till söndagen, utan missöden. Jag hinner sova fyra timmar i min säng, innan nästa assistent och nästa äventyr tar vid - men det sparar vi till nästa avsnitt.