56. EL GOUNA I/ 2002

Flera dykcenter runtom i världen mottog mail från mig ungefär likalydande med det jag skickat till Ulrike, om än i korrigerat utförande. Niklas på Colona Dive Center i El Gouna, Egypten, svarade att han skulle höra vad de andra i dykgänget trodde. Kanske har jag fel, men antagligen behövde Niklas lite betänketid - min uppfattning är att sådana här beslut fattar han själv utan inrådan från någon annan. Eller kanske ville han höra med mamma Gertie, sjuksköterska, eller frun Nettan, undersköterska, vad ALS innebär? Hur som helst fick jag inom kort svar att jag var välkommen! Ett PADI-formulär innehållande massvis med frågor rörande min hälsa bifogades, och det är så att om man svarar "ja" på en endaste av dessa frågor, krävs läkarintyg. Niklas ville att jag skulle ha läkarintyg, utan att ha sett mina svar; ingen ansvarsfull dykledare släpper ned en permobilist i vattnet utan en läkares tillstånd.

Jag borde rimligen ha varit lätt nervös inför att be min neurolog om intyg, men det har jag inget som helst minne av. Jag tror att jag även denna första gång helt enkelt mailade över formuläret - så har jag nämligen gjort ytterligare fyra gånger sedan dess och det är svårt att hålla isär tillfällena. Mailet brukar vara rubricerat "FRISKINTYG" och inom en vecka kommer det underskrivna dykgodkännandet i brevlådan. Undrar om inte en kollega rådfrågades första året, jag har ett svagt minne av något sådant - min stackars läkare hade nog inget liknande fall att luta sig mot!


Colona har kontor och andra lokaler på ett hotell, Rihana Resort, en halvtimme norr om Hurghada vid Röda havet. Niklas kunde rekommendera Rihana även för rullstolsburna och det verkade ju praktiskt att bo nära dykcentret, så jag påbörjade det segslitna bokningsförfarandet med Fritidsresor, enda svenska arrangören av resor till det här hotellet. Jag besparar er Fritte-proceduren denna gång, men permobilbatteriet och handikapprummet var de tuffaste punkterna detta år.

Arabisktalande Kholod var självskriven som assistent och mamman, den i särklass viktigaste personen i Kholods liv, gav sin nådiga tillåtelse. Assistansbolaget hade inga invändningar till att resa med endast en assistent denna gång, fråga mig inte varför! I och för sig ligger Egypten betydligt närmare än Thailand, om nu det kan ha varit skälet. Att jag skulle dyka och att min assistent inte var simkunnig, behöll jag naturligtvis för mig själv - man får inte vara dum, om man vill komma någon vart här i världen!

Att packa brukar vara relativt snabbt avklarat för min del, men det gäller att inte medicinen, något hjälpmedel eller något viktigt papper hamnar på sidan om. För Kholod är kläder, skor, accessoarer och smink av yttersta vikt, så hennes packning är aldrig en smal sak. Det här första året packade hon dessutom två resväskor; en vars innehåll tålde mammagranskning och som sedermera dumpades av hos en väninna, och en som innehöll det Kholod ville ha med. Kvällen före avresan kom Kholod senare än sagt - passet hade blivit kvar hemma, vilket upptäcktes halvvägs till mig. Brodern räddade situationen, inshallah, genom att åka ikapp systern som väntade in honom på T-centralen.

Det var inte det kvarglömda passets fel att vi inte hunnit somna, innan det var dags att stiga upp 04:00 - så bara blir det varje Egypten-resa! Det allra jobbigaste med flyget är att det går tidigt på morgonen, då jag inte är människa! Jag avskyr att vara trött och det tar halva flygningen ungefär, innan jag piggnar till.

I mitten av mars 2002 var det premiär för "Cirkus Kholod och Marie i Permobil" på Hurghadas flygplats. Föreställningen blir aldrig tråkig trots att samma program följs år efter år, om än med oväntade extranummer inlagda. En återkommande programpunkt är när Marie bärs ut ur planet till den framkörda hisslådan monterad på lastbilsflak; på beskrivningen låter fordonet mer udda än det i själva verket är. Oväntat inslag år 2002: När de två svettigt kånkande männen passerar flygplanspentryt, levererar Kholod sprakande, arabisk utskällning - min assistent anser att jag bärs för närgånget!

Ett stående spänningsmoment är sedan i vilket skick permobilen befinner sig, när den återses nere på plattan. Denna gång får Kholod, på gränsen till nervsammanbrott, till slut igång permon mitt i skaran av församlade lastare som framför sina felteorier, trots att de aldrig sett en permobil förr! Från planet kör jag in till ankomshallen, där visumtjänstemannen blir så paff över att Kholod bär slöja på passfotot men inte i verkligheten, att han glömmer ta betalt för sitt frimärke! Vi eskorteras förbi långa köer av medresenärer och medan en förnärmad Kholod diskuterar sitt ursprung i passkuren, ägnar sig en annan passkontrollant åt att pussa i luften mot mig - här försitts inga chanser!

Fritte-personal möter utanför flygplatsbyggnaden och vi följs till framvinkad pick-up. Ett antal tillgängliga taxichaufförer lyfter den 108 kg tunga permobilen och i ensamt majestät tronar den på flaket, när vi kör iväg. Kholod sitter inklämd mellan mig och föraren, något som uppskattas av honom, men ej av henne! Vägen till El Gouna är inte vacker; den kantas av betongskelett, sand och omkringflygande plastpåsar. Vi svänger av den spikraka, svartasfalterade vägen, kör förbi de k-pistbeväpnade vakterna, som efter viss tvekan fäller upp bommen och släpper igenom oss. Vi fortsätter över en kullerstensbro och öknen börjar blomma! Kanaler, broar, öar och laguner finns plötsligt överallt, liksom vacker arkitektur i ockrafärger. Moské, kyrka, internationell skola, sjukhus med tryckkammare, flygfält, 18-håls golfbana, ett tiotal fina hotell - allt finns på det 700 hektar stora området! Allt utom en lokalbefolkning, för det här är ett nybyggt, konstgjort samhälle för kräsna semesterfirare.

Föraren får noggranna instruktioner om att parkera tätt intill den skyhöga trottoarkanten framför Rihanas entré och piccolosarna får förhållningsorder om hur permobilen ska lyftas ned. Kholod svänger ut mina ben och drar mig i armarna upp till stående. Därefter vrids jag 90 grader - jag kan fortfarande trampa runt och sakta sätta mig i den framkörda permobilen. Så går en så kallad förflyttning till än idag, men jag behöver nuförtiden mer stöd och är sämre på att flytta fötterna.

Rummet visar sig vara perfekt. Framförallt är badrummet ordentligt tilltaget med gott om svängrum för rullstol och assistent. Alla hotellets handikapprum är lika, men vårt första år lyckas vi pricka in bästa läget invid den varmaste poolen. Dessutom är uteplatsen av den större modellen med omgärdande mur och valv i samma sandgula, slätstrukna puts som hotellfasaden. Bougainvilleans vediga stam med mörkgrönt bladverk klättrar i murbågarna och de rosa-aprikosa trillingblommorna ramar in utsikten mot poolen.

Nästa förmiddag är jag och Kholod i lobbyn:

"Du måste vara Marie!", säger en blond, blåögd 37-åring med världshavens kraftigaste vadmuskler.

Bra slutledningsförmåga, Niklas!