55. DYK- OCH RESEFÖRBEREDELSER 2002

Om vi då ska ta och slå an en positiv ton for a change, så är det tack vare Sten som jag har dykcertifikat. Jag hade sedan länge funderat på att börja dyka, men det rätta tillfället hade inte yppat sig, som man säger när något inte blir av. Hemkommen från BB med Anton, tyckte den nyblivne fadern att jag borde aktiveras... så jag anmälde mig till en PADI-kurs på Sveavägen. Professional Association of Diving Instructors är en världsomspännande organisation som utbildar sportdykare. Sten hade cert och vi var ofta till Florida, så vi skulle kunna dyka tillsammans, tänkte jag; det tillfället har dock aldrig yppat sig.

Anton satt förnöjsamt i sin BabyBjörn-sitter och tittade på alla färgglada dykprylar som hängde överallt i butikslokalen, där kursen hölls under sammanlagt fem vårvinterkvällar 1989. Tre av dessa kvällar fortsatte vi till Solnabadet och jag minns den häpnadsväckande känslan av att kunna andas under vatten! Första gången blev jag varse att även om Anton satt säkert vid bassängkanten, så var det inte optimalt att han var ensam medan jag var i och under vattnet iförd våtdräkt, dykväst, regulator, mask, simfötter och tuber. Jag tror inte att en 3-månaders baby reagerar på att mamman förvandlats till grodman, men för mig var det otympligt att ta mig upp till Anton. Min före detta arbetskamrat My var snäll nog att hjälpa mig nästa gång, men det tredje dyktillfället ville jag inte besvära henne igen. Sten ryckte in och han måste ha insett ansvaret, ty han kallade in ungkarlen Johnny som adjutant. Som alltid fick jag vänta på skjuts hem - de båda herrarna hade åkt tvärsöver stan för att kusinhustrun Kicki skulle byta på Anton!

Min grupp fick ge sig till tåls någon dryg månad tills vi begav oss till Stavsnäs Brygga för det praktiska slutprovet. "Uppdyket" måste ske i "open water", vilket nog inte ska översättas med "isfritt vatten" även om det hade varit relevant i det här fallet! Sten och Anton var med och jag fick hett te mellan de två erfordrade dyken. Mina blålila fingrar kunde knappt greppa den vita plastkoppen och jag skakade så teet hoppade ur koppen, innan det nått min mun. Och sedan skulle man i ishavet igen!

Tro inte att min man var nöjd över att jag aktiverat mig. Nej, kursen var inte "matnyttig" och han hade minsann inte betalt så mycket för sitt cert i Florida och att behöva hyra dykutrustningen var rena lurendrejeriet. Så när Anton och jag avverkat dykteorin, anmälde vi oss till en intensivkurs i fastighetsmäkleri anordnad av Göteborgs Universitet, har jag för mig. Man pluggade hemma och två veckoslut var det genomgång och prov på Stadshotellet i Katrineholm. Första week-enden var Anton fortfarande så liten att han inte gjorde mycket väsen av sig och det fungerade att ha honom med i klassrummet. Andra kurstillfället var han ett halvår och krävde odelad uppmärksamhet. Halva fredagen var Anton därför inlämnad till flickan i hotellgarderoben, på lördagen kom mor och far ned och på söndagen kom Sten. Det var Morsdag, så när jag på lunchrasten gick upp till hotellrummet, kom Anton mig till mötes i korridoren körandes sin knallgula, nedcabbade VW-bubbla! Mig till ära hade bilen fått släp lastat med röda rosor, fjärrstyrning och uppstagad förare fastsatt med en så kallad bläckfisk. Sådant är Sten bra på! Om jag fick någon credit för kursen av min man? Nej, däremot fick jag kritik för att ha anmält mig till något så svinaktigt dyrt.



Ni var ju med när jag tio år senare, för övrigt första gången efter Stavsnäs, dök med tuber i poolen på Vintersol. Sedan dess hade jag hållit ögonen öppna efter anordnad handikappdykning, ringt och frågat runt lite sporadiskt, men utan framgång. Våren 2002 gav jag upp idén om att hitta färdigfixad dykresa för handikappade och jag började istället planera på egen hand. Jag mailade till PADI-center främst i Thailand, för där kände jag ju mig hemma, och jag kom i kontakt med en tyska, Ulrike, som var chef på ett dykcenter i Phuket. Jag försökte per mail beskriva för henne vad jag förmådde och inte förmådde, hur dykningen på Teneriffa gått till, att jag skulle ha med mig egen assistent, och så vidare. På natten när det jag skrivit under dagen, som alltid spelades upp i mitt huvud, klack det till i mig! Hade jag använt ordet "undertaker"' istället för "caregiver", som översättning på "personlig assistent"? När jag på morgonen nedvöst kollade, stod det "caretaker"... nåja, lite bättre att komma med sin egen vaktmästare än med en begravningsentreprenör!

Ulrike reagerade inte på "caretaker", men hon undrade hur i fridens dar jag bar mig åt om jag inte kunde använda en regulator? För er landkrabbor kan jag tala om att regulatorn i princip är munstycket man andas igenom - jaja, alla dykare, jag skrev faktiskt "i princip". Det jag menade i mitt mail, var att jag inte själv kunde reglera västens flytkraft, men ringrostig som jag var använde jag fel termer. Per telefon från Frankrike fick jag höra av Jean-Philippe som dykt mest överallt i världen, att Ulrike inte var att leka med! Detta var dock inte orsaken till att det inte blev Phuket för min del.

Min tanke var att Carina skulle vara min assistent på resan och det ville hon gärna - till en början. Jag borde förstås ha invigt assistansbolaget i mina resplaner på ett tidigt stadium, men på den här tiden visste jag ännu inte hur slipstenen skulle dras. Idag hade jag lätt fått dem på andra tankar, men när Carina ringde upp en helt oförberedd handläggare, sa denna rätt och slätt nej. Inte till själva resan, men till att bara ha en assistent med sig till Thailand. Carina fick kalla fötter, särskilt efter ett samtal med Sten tror jag, och sedan tackade hon nej. Vi diskuterade aldrig alternativet att ta med två assistenter, men för mig hade det inte varit en möjlig lösning; dels ville jag inte lägga omkostnadspengar på dubbla flygbiljetter, dels ville jag bara ha Carina med, dels visste jag hur lätt det är att få hjälp på 5-stjärnigt hotell i Thailand. Dessutom, om Carina behövt avlastning, hade en veckas inhyrd sjuksköterska kostat en femtedels flygbiljett ungefär! Thailand slog jag så ur hågen, men jag tror fortfarande att Carina och jag gick miste om en fantastisk vecka!


Sten hade under mitt reseplanerande kommit på att det inte var mer än rätt att han tog de övergivna barnen på Florida-semester. När sedan min resa gick om intet, funderade jag ett tag på att följa med familjen. Sten vägrade dock gå med på att jag skulle ta med permobilen och Kholod och jag grät ikapp vid köksbordet under mina förnedrande övertalningsförsök. Att under en vecka vara totalt utlämnad åt Stens godtycke utan att ens kunna förflytta mig själv, såg jag som fullkomligt otänkbart och det var då för väl, att jag åtminstone var så pass klarsynt.



Som vi alla märker, hinner vi inte komma iväg på den utlovade resan i detta avsnitt. Det är precis som i verkliga livet för mig; förberedelserna tar så mycket mer tid och kraft än man någonsin kunnat föreställa sig. Gone are those days my friend, när man hoppade på något billigt sista-minuten-erbjudande med ospecat boende! Jag tror dock nästan alldeles säkert, att jag och Kludden tar er med till varmare breddgrader strax... Jag känner mig i alla fall jätteladdad, and nothing's gonna stop me now!