Sten och sedan jag, hade redan i slutet av 80-talet börjat samla "miles", som flygbolaget PanAm's bonuspoäng kallades. När PanAm senare var på väg utför, verkade bonusutdelningen nästan desperat; man fick dubbla, till och med trippla "miles" vissa perioder! Det må vara en skröna att bolagets ekonomiska problem berodde på att flygvärdinnorna varit med så länge att de nått maximal löneklass, till skillnad från sina medsystrar på de yngre bolagen. Däremot är det ett faktum, att vresiga skräcködlor härjade i planen!
Anton och Anna ammades båda fullt ut tills de var tio månader gamla - en oerhört praktisk lösning, inte bara när man reser. Senare tog det emot att gå fram i ett PanAm-pentry och be om hjälp att värma välling; man kände sig inte särskilt välkommen. När flygbolaget gick omkull övertogs dess bonussystem av Delta Airlines och vi blev "Frequent Flyers" hos dem. Småbarn var inte heller här favoritpassagerarna, men kabinpersonalen på Delta hade i alla fall en betydligt varmare framtoning.
Vi har flugit på våra poäng bland annat till Brasilien och Kenya. I Sao Paolo 1988 spände Sten ögonen i en skärrad markvärdinna och fick henne att mata in poäng även för pågående gratisresa, vilket hjälpte mig, Sten och 15-månaders Anton till Nairobi i 1:a klass två år senare. Under 90-talet flög Sten fram och tillbaka över Atlanten som ett skållat troll, tillräckligt för att ta familjen på en rejäl milleniumresa. Poängen tillät en resa tur och retur mellan Europa och en amerikansk stat plus ett stopp på vägen. Vad har vi då för stat längst bort? Hawaii blev destinationen, med nyårsafton år 2000 i Los Angeles.
Pelle och Ingela är gamla vänner till Sten och de bor med sina nästan vuxna barn Björn och Britt i utkanten av LA. Pelle var sångare i Stens band för längesedan, han är halvamerikan och klassas av Anton som en av pappas "forntida kompisar". Nyårsafton firades på en restaurang, där Pelle framåt tolvslaget uppträdde och sjöng blues så det stod härliga till! Hela stället dansade, sjöng och gungade in det nya millenniet!
Dagen därefter träffade vi Karen, en amerikan-koreanska som gick i min klass i Bangkok; hon och jag hade inte setts på 28 år, när vi träffades för lunch på McDonald's! Sedan gick vi i affärer tillsammans - jag måste ha suttit i min transportrullstol, fastän jag inte kan se det framför mig. Familjen blev bjuden hem till hennes stora hus, där hon bodde ensam efter att nyligen ha blivit änka. Karen var sig ungefär lik och min bild av henne byttes inte ut; jag ser henne fortfarande i skoluniform bärandes böcker mot skolans yppigaste barm.
"Nice hubby!", viskade Karen, när vi skildes åt.
Vi träffade också Stig, en annan forntida kompis, nere på Venice Beach. Stig sålde med stor framgång mirakeltrasor på marknader en gång i tiden. Businessen gick så bra, att Stig, syster och svåger startade företag för tillverkning av marknadsprylar. Problemen började när Stig dränktes i pengar för sin inlösta andel i fabriken. Han var nog riktigt illa ute, för självaste Gud kom till undsättning och satte Stig i bibelskola i två år.
Nu hade Stig sökt anställning som grindvakt för ett område med bostäder för överrika knösusar, men han hade inte fått tjänsten för han var inte tillräckligt snabb vid datorn. Däremot hade han kommit i kontakt med en av lägenhetsinnehavarna och blivit anställd som hans allt-i-allo-passopp.
Stig blev så småningom skickad till butlerskola i London och fick bland annat lära sig torka morgontidningens trycksvärta med strykjärn. Tack vare sin digra kunskap, sitt trevliga sätt och sin kapacitet, blev han sedermera ansvarig för hushållspersonalen hos oljemagnat ifrån Texas. Magnaten med familj flackade mellan de fem residensen i privata jetplan och Stig hängde på under några år tills han fick sparken över en natt - romantik mellan anställda tolererades inte.
Detta var Sagan om Stig - to the best of my knowledge. Idag har Stig hunnit skaffa tät dam som han bor med i Milwaukee, men jag har dock en känsla av att fortsättning följer!
Innan vi reste vidare gjorde vi den sedvanliga turen uppe bland kändisvillorna i Hollywood. Jag vill inte verka blasé, men kändisskap och lyx är en smula upphaussat. Ett dygn var vi också till fenomenet Las Vegas - och det är sannerligen ett fenomen!
På flygplatsen i Honolulu hyrde vi cab, lastade i barn och bagage och körde norrut. Jag ville bo i bungalow på vit stillahavsstrand med kokospalmer och rullande vågor - det ville inte övriga! Vi letade i flera timmar, men inte helt otippat återvände vi till huvudstaden och niovåningshotell med parkeringsgarage. I och för sig var det gångavstånd till stranden, men Waikiki Beach är en smal sandremsa utträngd i vattnet av storstadsbebyggelsen och insmetad med turister i sololja.
Flera gånger gjorde vi heldagsutflyker till the North Shore, surfarnas paradis. Vägen dit, tvärsöver den gröna, kuperada vulkanön Oahu, är vidunderligt vacker! Nere på låglandet löser ananasodlingarna av varann, uppe i bergen är växtligheten regnskogsrik och Stilla Havet bildar fond.
Sista kvällen åt vi turistbuffé på the Polynesian Cultural Center, innan den traditionella dansshowen drog igång. Mörkret hade sänkt sig, när slagverken började ljuda och hulahula-dansöser och eldjonglörer intog den av brinnande facklor upplysta scenen.
Efteråt kunde man bli fotograferad och Sten beslöt återuppta min avbrutna, tioåriga tradition att skicka jul- och nyårshälsning med kort på barnen. Bara det att nu skulle hela familjen avporträtteras! Iklädda bastkjol och lei, plus andra polynesiska attribut, står vi uppställda två feta föräldrar och två oskyldiga barn. Ingen vacker syn, kan jag lova!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar