79. 2003 ÖVERGÅR I 2004

Min Far ramlade nedför källartrappan den 22/12 2003 och fick en ny höftled i julklapp. Det skulle visa sig bli Fars sista jul och den måste han ledsamt nog tillbringa på sjukhus. Operationen gick bra, Far var snart på benen och han verkade pigg och återhämtad.

Vi andra - Mor, Farmor, Hélène och Louise med familjer, var hos oss på julafton. Percy, en av Stens vänner sedan Florida-epoken och som även jag känt under ansenlig tid, var också med. Percy har varit tomte åt oss en handfull jular och antagligen var han det också denna jul, även om jag inte har en tydlig bild av det.

Percy och Sten kan vanligtvis inte vara i samma rum mer än fem minuter, innan de blir oense om något - ofta slutar det med ett vad efter långt käftande. Denna julafton tror jag dock julefriden tog överhand; de enda incidenterna var vidbränd gröt och en bränd lussebullsplåt. På det hela taget, alltså en lugn och lyckad julmiddag. I vanliga fall, om de båda herrarna händelsevis inte finner något av vikt att träta om, kan de alltid reda ut vem som brukar ha rätt, alternativt vem som brukar ha fel. Den gången Percy hävdade att de två tornen i World Trade Center i New York, var konstruerade så att de vid kraftig blåst kunde svaja 32 meter, tror jag dock inte vadet utföll till hans favör.

"Sten lockar fram mina sämsta sidor" och "Sten är världsmästare på tillrättalagda sanningar", urskuldar sig Percy.

Percy är lång, vältränad, snygg och allmänt trevlig. Anton och, för det mesta Anna, älskar honom. På senare år har han blivit varse om att han har en dotter - något han är storligen glad och stolt över. Han är annars inbiten ungkarl och hopplös på längre förhållanden:

"Folk har inte fattat att du väntar på att jag ska bli frisk!", har jag skämtat. Ett sympatiskt drag hos Percival är nämligen, att han alltid trott att jag kommer att överleva.


Nyårsafton var barnen hemma med mig och vi hade det lugnt och skönt i sann mamma-anda och i mammaögon. God mat var förberedd och Anna öppnade en babyflaska champagne åt mig och så övergick 2003 i 2004.


Dokumentären "Min kamp mot tiden" som beskrev TV-personligheten Ulla-Carin Lindquists korta tid med ALS, sändes den 10 mars 2004. Samma dag avled hon, mindre än ett år efter att hon fått diagnosen. Filmen fick mycket publicitet redan innan den visades, och jag hade god tid att förbereda Anton och Anna på uppmärksamhet och nyfikenhet från kompisar med flera. Jag mailade också bådas klasslärare, bland annat att jag gärna besvarade allehanda frågor som kunde dyka upp. Antons lärare undrade om jag ville att hon tog upp ämnet till diskussion i klassen och jag svarade att det fick Anton avgöra.

Anna avrådde mig å det bestämdaste från att se filmen, men jag genomdrev att både hon och Anton såg programmet tillsammans med mig, vilket jag är glad över. Deras pappa kom in i vardagsrummet och vände - han hade väl något viktigare för sig. Anna torkade mina tårar, Anton kliade mig i huvudet utan anmodan - något mycket ovanligt... Båda uttryckte glädje, lättnad och stolthet över att deras mamma minsann klarat sig i åtta år! Anton var dock tvungen att påpeka, att det berodde på min envishet - annars hade det blivit för mycket positivitet i hans smak. Bland barnens kompisar gick programmet obemärkt förbi, jag hade oroat mig helt i onödan.


Anna hade under vintern upptäckt att skidåkning utför var något hon gillade skarpt och under påskveckan fick hon följa med Louise och Björn till skidparadiset Verbier. Hon var med som barnflicka åt de tre kusinerna - något hon med eftertryck brukar poängtera. Själv skulle jag säga, att även om hennes arbetsinsats säkert inte lämnade något att önska, så var hon den barnflicka med bäst villkor i hela Schweiz! Björn skjutsade henne till de dagliga privatlektionerna i backen, där hon sedan tillbringade mycket tid med kusinerna.

Sista dagen åkte hon och skidläraren 50-mannakabin till en av topparna; Anna råkade bli 51:a, men någon avstod sin plats åt henne. Sedan följde en heldags fantastisk skidåkning som avslutades med puckelpist och smörsnö - är jag avundsjuk eller är jag förfärligt avundsjuk! Tyvärr, tyvärr, överskuggades Annas vecka av hennes hemska hemlängtan.


Jag letade fortfarande bostad den här våren och det mesta var rörigt och osäkert, så en egyptenresa fanns det inte ork till. Däremot lockade sedan länge Eremitaget i hjärtat av S:t Petersburg med sina enorma konstsamlingar. Min plan var att ta bilfärja till Helsingfors och sedan köra de återstående 40 milen motorväg till målet. Min vän Ulrika, som gärna ville med, kunde guida i staden efter ett antal besök föranledda av hennes pågående sjukgymnastikprojekt i Ryssland. Jag hade nyligen anställt Julia, bördig från S:t Petersburg, så assistent och tolk var kirrad i ett. Grann-Maria med dotter Tilda, Ulrikas dotter Helen och Anna ingick i resesällskapet, så vanen beräknades bli fylld till sista plats.

Trots att förutsättningarna verkade vara de bästa, rådde vi inte på den ryska björnen! Hotellen var närmast ovilliga att lämna information om såväl tillgång på rum, som eventuell handikappanpassning. Hur det var med rullstolsframkomligheten inne på museer och andra sevärdheter, gick det inte heller att få någon bestämd uppgift om. Maria undersökte diverse alternativ, såsom reguljärflyg och paketresa, men det skulle inte bli vår tänkta budgetutflykt precis och ovissheten beträffande rullstolen bestod. Det misslyckade försöket till kontakt med konsulatet, tror jag dock var det som definitivt fick min bägare att rinna över. Var man inte mer intresserad av turister, så bådade det inte gott för ett besök i Rysslandet och då fick de klara sig utan oss!

Ambitionsnivån sänktes till Åland och i och med det, var alla obstakel som bortblåsta. Eckerö-färja från Grisslehamn och hotell mitt i Mariehamn, bokades utan problem av Maria. Och så en fredagsmorgon i mitten av maj, rullade vanen ut genom grindhålet. Ulrika höll i ratten, bredvid satt Maria, bak tjattrade tre tonåringar, däremellan satt jag i permobil och assistent Zohreh. Varför det blev Zohreh istället för Julia, minns jag inte - kanske det kändes bra med ett extra körkort och ryska eller persiska kunde ju kvitta.

Åland visade sig vara en fullträff! Som ett gammeldags Bullerby-Sverige med småvägar, skir björkskog och hagmark med betande kossor. Därtill små havsvikar med trägrå, lutande båthus, dito rangliga bryggor, stenhällar förträffliga för picknickar och balansakter.

Hotell med pool, där döttrarna badar. Ulrika berättar hemsk historia om liten pojke i USA, som sugits fast med baken mot ett poolfilter och fått tarmarna utsugna och söndertrasade. Ulrika minns inte om läkarna inklusive hennes man, lyckades rädda pojkens liv - eller så vill hon inte lägga sordin på stämningen.

Eurovisionsschlagerfinal lördag kväll. Vi har TV-rummet gränsande till poolen för oss själva och det spekuleras och förs anteckningar på blodigt allvar. Ruslana från Ukraina segrar med sin slagdänga, Sveriges Lena Ph kommer bara 6:a, trots smärta och stativridning.

Ett nöjt sällskap som hunnit med shopping, förstklassigt museum, restaurangbesök och utflykter kors och tvärs, finns med på färjan hem söndag eftermiddag. Jag noterar att båtens handikapptoalett ser ovanligt rymlig och lättillgänglig ut, så jag beslutar mig för att passa på. Zohreh hjälper mig över från permobil till toastol och när jag är färdig, trycker hon på spolningsknappen... Med ett öronbedövande dån, suger vakuumsystemet fast mig i toasitsen och jag utsätts för en ofrivillig, helt oväntad tarmtömning! Chockad, inte minst av att ha Ulrikas berättelse i färskt minne, fräser jag åt stackars Zohreh, som med all rätt urskuldar sig med att hon bara följt våra vanliga rutiner.

Hugeliga, det var en avslutning som heter duga!