En chockvåg gick genom mig! Det svartnade för ögonen, jag hann känna illamående. Vad hade Louise just sagt!
På något vis hade det framkommit att Louise, mig ovetandes, hade ringt min läkare, men det var inte det som gjort mig knäsvag. Däremot min systers förklaring:
"Men det var ju när Anna ville ta livet av sig!"!
Än idag vet jag inte när själva händelsen utspelade sig, som föranledde Louise läkarsamtal; länge invaggades jag i tron att lång tid förflutit, men enligt Anna var så inte fallet:
"Det var inte så länge sen som du tror, mamma."
Hur som helst fick jag nys om historien någon gång i juli 2003. När jag hämtat mig från chocken och kommit till klarhet med att detta bara inte var möjligt, ropade jag på Anna för att få en förklaring straight from the horse's mouth. Visst hade jag hört om föräldrar som inte haft en aning om att deras barn gått i självmordstankar, men bättre kände jag min 11-åring! Nu ska ni få höra, hur explosiv rök kan välla fram ur ingenting:
Anna och hennes kompis Sara, hade råkat i luven på varandra, vilket fått min dramatiska dotter att på MSN heta "Jag vill dö!". Véronique, fortfarande barnflicka hos kusinerna, läste chatten och larmade Louise. Sten varskoddes och jag kan mycket väl tänka mig att han fungerade som blåsbälg, men det har jag bara visst belägg för. I varje fall göt han inte olja på vågorna - utan snarare på lågorna - och han pratade lika lite som någon annan med mig.
Louise, helt oinsatt i bakgrunden till Annas MSN-namn, kontaktade min läkare för att han skulle skaffa fram hjälp till systerdottern. Vad som sades vet jag inte, men så vitt jag kan förstå stannade det vid detta samtal. Jag har förresten ett hum om att min kurator informerades - mitt intryck är att jag inte var den första som berättade för henne. Jag mailade senare min läkare att jag hädanefter förväntade mig bli underrättad, om något av mina barn misstänktes vilja taga sig av daga!
Man ska förstås vara tacksam för att det var falskt alarm och att skyddsnätet visade sig hålla, men så fel det kan bli! Anna tycker jag ordat nog om detta nu, vilket jag måste respektera och utelämna övrigt jag har på hjärtat. Jag kan dock lova, att Anna numera tänker sig för både en och två gånger på chatten.
En milstolpe den här sommaren var att Anna ensam vågade flyga utomlands. Själva resan var hon nog inte orolig för - direktflyg till Nice, där hon blev mött. Däremot var det inte självklart att våga bo hos andra i en hel vecka; Anna hade en tendens att gripas av svår hemlängtan. Dagarna hos Les Baerts tillsammans med tre generationer välbekanta fransoser, varav en bunt kusiner ungefär i Annas ålder, förlöpte dock väl och hon kom hem sprudlande av nya intryck, vilka förmedlades ömsom på svenska, ömsom på franska.
Redan under våren hade både min kurator och min läkare börjat prata om ett så kallat nätverksmöte och nu slår det mig, att det kanske hade med självmordshistorien att göra! Jag har blivit så analytisk på sistone, för att inte säga misstänksam... å andra sidan är det svårt att dra slutsatser, när bara fragmentarisk information portioneras ut till en!
Nätverksmöte var det... Ett sådant skulle ge dem i min närhet möjlighet att diskutera med min läkare och... jag vet faktiskt inte riktigt vad syftet var därutöver. Jag tror mig ha hört, att sammankomsten skulle kunna hjälpa mig hitta motargument till Stens utläggningar - ett ovanligt rättframt uttalande ifrån sjukvården i sådana fall.
Sten skulle egentligen närvara på mötet, men när jag var färdig för att åka till Huddinge, sa han sig aldrig ha fått ett bestämt datum och för övrigt tänkte han inte vara med på ett möte med "en massa kärringar som jag bjöd på mat hela tiden". Mycket ska man höra, innan öronen trillar av! Jag blev själv överraskad över hur oerhört lättad jag blev när han inte skulle med, men kunde jag ha missat att meddela honom datumet? Knappast! Då jag vid ett senare tillfälle skulle kontrollera något i kuratorns journal, upptäckte jag en notering om att Sten i god tid lämnat återbud till mötet!
Maria åkte med mig i vanen till Bergshamra T-banestation, där vi skulle hämta upp Lena. Medan vi väntade sprang Maria in på ICA och köpte stora, härliga nektariner och pappersservetter; det kändes nästan som vi var på en sensommarutflykt! Carina hade tackat nej, men mina systrar och Ulrika fanns på plats i kuratorns rum, liksom min neurolog. Jag, som hade varit inställd på en och en halv timmes klander och kränkning, njöt av två timmars Sten-fri vuxendiskussion.
Jag kommer såklart bara ihåg bråkdelar av det som sades, men att mina systrar verkade uppskatta och respektera varandras synpunkter, värmde. En av dem sa att det inte var något fel på Sten och mig var för sig, men att kombinationen var typ katastrof! Om jag nu inte missminner mig om vem som kom med det konstaterandet, så skulle hon idag hellre skära tungan av sig, än upprepa delar av det uttalandet! Lugn - endast bildligt!
Maria framförde som vanligt sin åsikt att striderna i mitt hem hölls på en extremt barnslig och låg nivå - jag tror inte att jag gick i försvar mer än inombords. Senare på mailen urskuldade sig Maria för att hon gått så hårt åt mig... jag förstod inte ens vad hon bad om ursäkt för! Kära Maria, ärliga, välmenta, verklighetsförankrade synpunkter gör mig inte illa! Ingen sa att jag inte längre var med i matchen, ej heller att jag var en parasit, skadlig för mina barn. Inte ens blev jag kallad husdjur! Hur skulle lite vänlig kritik, kunna göra mig ledsen?
Lena och Ulrika hade säkert väl valda ord att säga, tyvärr minns jag inte vilka. Louise frågade om SOD1-genen och om andra möjliga orsaker till ALS. Undrar om det också var hon som ville veta, om min pressade situation kunnat framkalla sjukdomen? Jag blev minst sagt förvånad över att höra min neurolog svara att det kunde man inte veta, men troligare var det i sådana fall, att det fått sjukdomen att bryta ut tidigare! Ett högst oväntat uttalande från min alltid så icke-spekulative, korrekte läkare. Jag har varken förr eller senare tänkt i de banorna - där finns antagligen en smärtgräns.
Min läkare avslutade mötet med att säga att jag var en frisk fläkt i både hans och kuratorns arbete; ingen annan patient fortsatte sitt normala liv, såsom jag gjorde. Han konstaterade också att det var vanliga äktenskapsproblem jag hade och inget psykiskt eller så...
Dessa slutsatser, sammanvägt med Anna-historien och annat, har fått mig att fundera över det egentliga syftet med nätverksmötet? Var det månne så, att sjukvården önskade få en mer nyanserad och tillförlitlig bild av rådande omständigheter omkring mig och barnen? Kanske inbegripet att syna mig och mitt nätverk i sömmarna? Ett behjärtansvärt initiativ i så fall!
Kuratorn uttryckte senare både sin egen och läkarens tillfredsställelse med mötet och deras beundran av mötesdeltagarnas kaliber. Jag var också nöjd, liksom mitt nätverk. Några nektariner hanns inte med - Ulrika knep dock en, när hon försenad skyndade vidare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar