37. SKUMMESLÖVSSTRAND JULI 2000

Kerstin hade på midsommarafton upptäckt en stor knöl i ena bröstet. På måndagen hade hon på något vis lyckats forcera Sophiahemmet och fått besked om att det troligtvis var en elakartad tumör, som behövde opereras bort snarast. På kvällen ringde hon mig för att berätta och fullt förståeligt, hade hon vare sig lust eller ork att köra mig och Anna till Västkusten eller att hjälpa mig under veckan.

En annan väninna, Lillemor, kämpade sedan en tid mot sin cancer, en kamp hon höll på att förlora. Lillemor hade gett sig den på att bli frisk genom positivt tänkande och willpower, men hon besegrades. Därför har jag aldrig vågat tänka i de banorna. Anton var 11-12 år, när han sa:

"Tänk inte på det värsta, mamma! Tänk på det bästa!" När jag frågade, vad han menade med "det bästa", svarade han:

"Till exempel att du kan resa jorden runt." Vad "det värsta" var, undvek jag att fråga.

Jag har dryftat betydelsen av patienters inställning till sin sjukdom med båda mina neurologer. KS-läkaren, vars första hustru avled i cancer, tyckte det var grymt och omänskligt att framhålla för någon allvarligt sjuk, att det skulle vara möjligt att påverka sjukdomen med tankekraft. HS-läkaren, som mer generellt uttalade sig om patienters förhållningssätt till en tung diagnos, verkade tycka det var solklart att inställningen påverkar sjukdomsförloppet. Han har avsevärt större beslutsunderlag än jag, men trots min grundläggande åsikt att allt är sammankopplat, undrar jag vad som är hönan och vad som är ägget? Min medsyster Eva, som ligger ett ALS-år före mig, har sagt att hon inte skulle orka med om hon inte alltid hade känslan av att kunna resa sig upp ur permobilen och gå. Hade jag haft ont, mått illa eller varit trött hade jag inte varit speciellt kaxig, var så säker! Tills någon övertygat mig om något annat, väljer jag att tro att det är mina motorneurons vara eller icke vara, som styr. Självklart är det sedan så att livskvaliteten bestäms mycket av ens sinnelag, men jag är alltså skeptisk till om det i förlängningen har någon innebörd för sjukdomsförloppet. Däremot tror jag att ett gym-pass får motorneuron på bättre tankar, men för mig är det en annan diskussion.




Om vi återgår till det mer jordnära, så hade jag efter Kerstins telefonsamtal fyra dagar på mig att hitta ny chaufför och ny assistent. Även idag, med det betydligt större brandsegel jag nu har, hade det varit svårt. Hélène, som hade kunnat fylla båda funktionerna, hade hunnit bli uppbokad av en annan brukare. Véronique, som inte kommit iväg till Paris ännu, ville inte köra till Båstad för att sedan ta flyget vidare från Köpenhamn. Sten var ännu ej fanatisk tennispappa och kunde inte slita sig loss.

Det dök upp i mitt huvud att Monika, en före detta arbetskamrat, någon gång nämnt att hon hade vänner i Laholm, inte långt från Skummeslöv. Monika var bilhandlardotter och en van, säker förare och dessutom omtyckt av både mig och Anna, så det kändes som en högvinst när hon tackade ja. Hon kunde dock inte vara kvar under veckan, så det problemet återstod.

Jag ringde runt till alla möjliga och omöjliga för att höra om de ville jobba själva eller visste någon annan? P-A:s fru Ia sommarvikarierade som sjuksyrra i närheten av Skummeslöv, men varken hon eller P-A hade något förslag, så inte heller Gudrun. Ägarinnan till vandrarhemmet där vi hade rum bokade, hade ingen idé. Jag fick helt enkelt inget napp, hur jag än försökte! Enda lösningen var att Anna skulle hjälpa mig från att Monika åkte hem på söndagen tills att Sten kom ned på torsdag eller fredag kväll och så blev det, trots Stens ihärdiga protester.

Lördag morgon 10:30 var det samling på parkeringen invid Hellas lappade baracudatält vid Eriksdalsbadet. Av klubben beskrivs de två tälten som klassiska, men fallfärdiga vore närmare sanningen! Véronique kom dit för att ta farväl av oss och köra hem Sten, Hélène kom dit för att lämna av sin dotter Marit och det var också många andra bekanta ansikten, så det var mycket hälsande, kramande och vinkande, innan konvojen rullade iväg söderut. Monika, jag och Anna satt i min bil, Anton och Marit i en av de tre minibussarna hyrda från Europcar.

Lite mer än halvvägs gjorde vi lunchuppehåll på Restaurang Gyllene Uttern med sin utsikt över Vättern och Visingsö. Tennisgänget åt medhavd matsäck ute på borden vid stenmuren som vetter mot vattnet. Jag ville hålla mig i bakgrunden, så jag, Anna och Monika åt köttbullar och makaroner inne i serveringen. Monika hjälpte mig uppför trätrappan och fram till ett bord, jag gick med lätt stöd på den här tiden, väldigt svårt att föreställa sig idag! Anton & Co blev färdiga före oss och de hastade vidare, medan vi höll makligt ledighetstempo utan tider att passa.

Det fanns nog en karta i bilen, men hur fel kan man hamna om man kör E4:an söderöver? Sverige tar ju slut vid hav och skulle man råka nå ända dit, vore det bara att följa kusten västerut, så kommer Skummeslöv förr eller senare! Vi missade avtagsvägen mot Halmstad, men fann en godisaffär med lösgodis till lågpris. Jag är inte snaskfantast men Monika och Anna bunkrade och smaskade lyckligt.

Tack vare vår felnavigering, kom vi via Ängelholm söderifrån över Hallandsåsen, som trots namnet ligger i Skåne. Vägen, med sin lummiga grönska och Laholmsbukten som breder ut sig nedanför, kallas "Italienska vägen" och är den absolut vackraste infarten till Båstad. Vi valde sedan förstås strandvägen norrut och nådde sanddynerna genom den naturliga tunnel som bildas av bladverket i lövträdsallén som mynnar ut nästan nere i havsbrynet. Skummeslöv har den enda strand i Sverige jag vet, där biltrafik är tillåten. Det kan tyckas märkligt, men bilar och vägskyltar i sanden har faktiskt sin charm - i alla fall i Skummeslöv!


Vandrarhemmet där vi var inbokade, var en fore detta Röda Kors-gård och hade förutom några timrade, rödmålade hus även enklare längor innehållande merparten av gästrummen, flera sällskapsrum och kök. Det fanns ramper, så jag tog mig in överallt, men det var inte mycket utrymme att spela på. I "Ärlan" där vi inkvarterades, var åtminstone duschrummet rymligt och jag och Anna hade egen toilett. Efter att vi installerat oss någotsånär, hämtade vi upp Gudrun och Kerstin och åkte in till Båstad för middag på "Hamnkrogen". På vägen dit provkörde Gudrun min bil och det bestämdes, att hon skulle köra Monika till stockholmsbussen dagen därpå. Middagen var uppsluppen och Monika smälte snabbt in - Anna var en i gänget sedan länge, trots att hon ännu ej fyllt nio.

Skummeslövsstrand är en perfekt liten sommarort, dessutom som gjord för tennisälskande permobilister. Inom 3-400 meter från permobilvänlig sandstrand, ligger på rad, minigolf, pizzeria, kiosk, enklare restaurang, minigolf, pizzeria, grill-, godis- och glasskiosk, vandrarhem, Sven's Livs, Sockerbagarens Bageri & Café, stånd med jordgubbsförsäljning samt nio tennisbanor! Inom en kilometer bor på sommaren tant Gudrun, dottern Gudrun med bröderna P-A och Uffe samt deras familjer. Inom en halvmil finns Sveriges tennismetropol med korsvirkehus, kullerstensgator och rosor i avundsvärt överflöd!

På Sockerbagarens uteservering åt Anna och jag frukost varje förmiddag; hon köttbullsmacka utan rödbetssallad, jag fralla med ost och skinka. Efteråt fortsatte vi till tennisbanorna för att läsa spelschemat och med hänsyn tagen till sevärda matcher, planerades sedan dagens aktiviteter. Anton åkte ur tävlingen tämligen omgående, för att inte säga i första matchen - i huvudturnering såväl som i tröstturnering! Men det fanns många andra matcher vi ville titta på, ibland även för domarens skull. Många gröngölingar gör nämligen under Skummeslövsspelen debut som tennisdomare, i vissa fall diskret sekonderade av någon tränare. Har man den minsta gnutta självbevarelsedrift, väljer man en match i veteran- eller motionsklasserna, men en lägerkompis till Anton fann sig själv i domarstolen dömandes en final mellan två ungtuppar. Han blev så osäker och nervös att när matchen äntligen var slut, hade både spelare och publik svårt att övertyga honom om att så var fallet!

När vi inte var vid tennisbanorna, var jag och Anna mest på Kustvaktarvägen hos Gudrunarna. Kerstin bodde där, förutom alla ordinarie i varierande ålder. Med ett par inlånade lekkamrater, har jag för mig att det stundtals var nio barn och ungdomar i farten! För Anna blev det varje dag många turer till den närbelägna stranden eller bassängen. Det sågs på EM-fotboll på TV, det lektes "Röda och Vita rosen" i den låga tallskogen, det pusslades med tant Gudrun. Det åts pizza, pannkakor i stora lass, jordgubbar och glass.

Något jag djupt ångrar. är när jag råkade skrämma Anna. Hon hade följt med Ia med dotter på klädshopping i Laholm och när hon kom tillbaka, visste ingen var jag var. Jag hade åkt på ensamutflykt med permobilen på Skummeslövsstrands många småvägar, kanske på någon skogsväg, kanske på stranden. Sådana turer var för mig guld värda; att för mig själv köra omkring och njuta av dofter och synintryck gav mig ett fullkomligt lyckorus! Den här gången blev jag borta längre än planerat och det var himla klantigt av mig att inte tänka på Anna.

Jag skulle senare bli hårt kritiserad för att ha utnyttjat min 8-åring som assistent. Nu sju år senare, har jag försökt pressa Anna på hur hon uppfattade sin första Skummeslövsvistelse?

"Det var hemskt jobbigt att hjälpa dig med typ allt!", har jag fått ur henne.

Tänk, jag som tyckte hon strålade ikapp med solen och sken ikapp med månen hela tiden! På den ledande frågan om vad som var bäst, svarade hon:

"Köttbullsmackorna och att du var med! Jag älskar dig!"

Jag älskar dig också, Anna! Och trots att frukostfrallorna var väldigt goda, tycker jag att det bästa av allt, var att du var med!