8. FLORIDA JANUARI 1998

Den privata neurologimottagningen i Ft Lauderdale jag besökte i januari 1998, ligger på tredje planet i något som mer liknar en kontorsbyggnad. I väntrummet kryssar jag i "yes" eller "no" på finstilta frågor som fyller två A4-ark. Med dem i handen äntrar jag "the doctor's office".

"Nice outfit! Perfect for a medical examination! Why aren't all my patients dressed like this?"

Läkaren studerar mina kryss och undersöker mig enligt samma metod som i Sverige. Trots min rödrosa, kortärmade blus med citronmotiv, rödrosa shorts i prassligt tyg och som alltid högklackat, kan han inte ge mig något svar:

"I need you to see a collegue of mine in Miami. I don't know about those guys, but I won't charge you anything."

Han känner vänner till oss, det är så jag fått tid "on such a short notice".

Vi har tagit in på motell som ägs och drivs av Barbara och Hector med sitt ursprung i Polen. Ett kvarter ifrån havet i Lauderdale-by-the-Sea ligger deras lilla, vita livsverk. Varje rum har eget pentry, poolen med solstolar finns några meter från rumsdörren, bilen parkeras precis utanför på gatan. Frukosten intas vid runda stenbord bredvid poolen, där också Anton och Anna sitter och gör läxor under svala morgontimmar. Perfekt boende 45 minuter från Miami!


Receptionisten som sköter tidsbeställningen på The Kessenich MDA ALS Family Center of the Department of Neurology of the University of Miami School of Medicine är lika svårflirtad som namnet på hennes arbetsplats är långt. Trots många telefonsamtal och till och med ett övertalningsbesök, ger hon inte med sig. Hon hette Theresa, har jag för mig, och är uppenbarligen en mycket stark kvinna! Sten, den borne optimisten, vägrar acceptera att loppet är kört och avbokar de icke ombokningsbara flygbiljetterna hem.

Ska hela sanningen fram, så beror inte den uppskjutna hemresan bara på min läkartid. Sten har fått reda på att en svensk vän vid namn Per, har blivit svindlad på miljontals kronor på affärer med auktionsbilar. Sten ringer omedelbart Per, som slänger sig på första flight för att om möjligt, rädda sina pengar. Sedan tillbringar han och Sten dagarna i ända på gamle vännen Rons bilhandlarkontor. Barnen och jag är vid poolen eller på stranden i Lauderdale-by-the-Sea. Jag tränar också varje dag i gymmet på Rons och hans fru DB:s "condominium" och vi umgås alla på kvällarna.

Vi har tagit med flera jättetuber av Kavlis mjukost med räkor, som Ron trycker i sig. Till DB har vi med gravad lax och rökt renkött, som vi överräcker vid en Bar-B-Q. Hon verkar inte förtjust utan tar en sväng med sina två taxar med rosalackade klor.

"I won't eat raw fish and most certainly, I won't eat Rudolf!", deklarerar hon, när hon kommer tillbaka till middagsbordet. Akvaviten har dock fallit i god jord.


För att komma hem måste nya flygbiljetter inhandlas och de billigaste är via Reykjavik, så familjen hamnar på ett kylslaget, svavelosande Island med endast solkläder i bagaget, men de 36 timmarna får anstå.