81. MELLAN MÅNGA STOLAR VÅREN 2004

Ytterligare tre ansatser för att få hjälp gjorde jag denna vår, alla lika fruktlösa. Det första försöket var avklarat efter bara någon veckas mailande fram och tillbaka med något som hette Kvinnoforum. Själva skrivandet krävde sin lilla tid, dessutom bröts internetuppkopplingen ofta - och jag menar ofta! - dessutom fick jag på nåder dela dator med Anton. Damen på Kvinnoforum förstod min besvärliga situation, skrev hon, men hon var egentligen forskare och kunde ingen råd. Hon skulle leta rätt på någon mer lämpad person, som i sin tur skulle kontakta mig... och därmed var den sagan all.


Psykolog Bengt Grandelius såg jag i trailern till "Curlingföräldrar", en serie TV-program om den svåra konsten att sätta gränser för sina barn. Jag hade vid två tillfällen varit på Bengts föreläsningar i ämnet på barnens skola och bland annat hört anekdoten om pappan och 4-åringen:

Sonen vägrade äta, om inte pappan först satte i sig en halv daggmask! Sagt och gjort, pappan delade masken på mitten och svalde ena halvan:

"Fel halva!", sa sonen.

Jag förväntade mig att Bengt skulle bli nedringd, när serien väl dragit igång i maj, så det kändes brådskande att få både kontakt och en bokad tid. Jag skrev långa mail om hur jag behandlades hemma och om hur Anton nu börjat ta efter sin pappa: En gång hade Anton hotat avinstallera mina program, när han inte genast fick datorn. En annan gång, när jag försökte tala allvar med honom, tog han helt enkelt över joysticken, rullade ut mig ur rummet och stängde dörren. Att be den andre föräldern om bistånd skulle ha varit lönlöst; antingen hade jag fått en utläggning om att jag inte förstod mig på barn, eller etter värre, så hade sonens handlande ursäktats inför honom och mig.

För mig var det uppenbart vem som behövde lära sig gränsdragning, men det hade varit oklokt att gå ut med det öppet. Istället presenterade jag det så, att det var någon annan i familjen som behövde till psykolog - vem denne någon annan var, varierade sålunda från fall till fall... Anna tyckte det räckte om Bengt mailade henne, någon mer psykolog efter BUP tänkte hon inte träffa.

Min vän Ulrika skrev också ett långt brev till Bengt och min neurolog skickade remiss, men Bengt var inte ansluten till Försäkringskassan, så 750 kronor för trekvart måste tas ur egen ficka. Vi fick tid i början av juni; först föräldrarna, sedan barnen var för sig, sedan åter föräldrarna någon vecka senare. Men dessförinnan hade det ännu inte nämnda undsättnings- alternativt hjälpsökarprojektet gått av stapeln:

Jag träffade fortfarande kuratorn på HS och för henne stod det klart att något behövde göras. Hon hör tyvärr till det försiktiga slaget, jag har endast en gång hört henne säga något oöverlagt hon genast slätade över - ni får gissa vem uttalandet gällde! Inte vet jag hur omsorgens regler ser ut, men "mesighet” och ”neutralitet" tycks vara honnörsord. Även om jag länge känt att kuratorsamtalen inte gav mig mycket, så fortsatte jag med dem. Inte ens den gången kuratorn tackade nej till att läsa min BUP-anmälan, vilket för mig nästan var ett svek, lyckades jag tydligt markera mitt avståndstagande... Jag är verkligen inte rätt person att snacka om mesighet och gränsdragning! No good!

Kuratorn hade i alla fall fått med min neurolog på att tillsammans med henne, träffa mig och Sten. Syftet var att ex-makarna skulle kunna mötas på halva vägen... jo, morsning! Läkaren började med att ge mig ordet, vilket jag inte alls var beredd på. Jag stammade antingen något om min önskan att Sten skulle flytta eller att han inte skulle vara assistent, eller så blev det en kombination av de två. Egentligen hade jag kunnat säga "kakburk" eller vad som helst, Sten låg redan redo i startgroparna för nästan två timmars gallsprut och rygghugg. Åter tvingades jag lyssna på samma gamla skåpmat: Hans assistentlön var mitt bidrag till hushållet; om han kunde stå ut med att hjälpa mig, så fick jag stå ut med honom, och hans uppoffring var mycket större än min, minsann!

Sedan kapades jag vid fotknölarna som mamma - inte heller det något nytt. En nyhet var faktiskt att Anton tyckte om mig, trots att jag var som jag var:

"Man vet ju att slagna hundar ändå tyr sig till sin ägare", sa piiip! Och "att misshandlade kvinnor återvänder till sina män", sa samme talare. Det sista var ju som en inbjudan till någon dräpande replik, men orden hade inte hunnit igenom min smärtbarriär, förrän Sten var inne på mina hjälpmedel - de tog för mycket plats och störde både honom och barnen. Dessutom repade jag väggar och dörrar med permobilen och det var förstås besvärande för övriga.

"Gör du det då?", frågade senare min mor.

"Jag ville ju bara veta!", urskuldade hon sig efter att Hélène fått ett utbrott.

På mötet pratade i stort sett ingen utom Sten, vad jag minns. Efter, låt oss säga 90 minuter, så har jag inte överdrivit, tyckte väl kuratorn att hon borde ingripa:

"Men Sten, finns det inget positivt att säga om Marie?"

"Jo, hon är bra på att lära barnen saker."

"Menar du, att Marie är pedagogisk?"

Nej, så långt kunde inte Sten sträcka sig - jag kommer inte ihåg hur han krånglade sig ur det, men jag kan tänka mig ungefär hur. På väg ut ur rummet efter avslutad mosning, tyckte Sten månne att han behövde bättra på sin image eller något, för han sa:

"Man måste säga, att hon ser förvånansvärt bra ut!"

Och alla höll med och småskrattade lättat, om än lite krystat. Även jag log, man måste ju ta vara på det som bjuds! Jag tror inte jag grät mycket på plats, det var mest det om mina hjälpmedel som tog ordentlig skruv direkt. Hemkommen var jag dock förkrossad i ett och ett halvt dygn. Sedan skrev jag till min neurolog att det om slagna hunden och misshandlade kvinnan var nya grepp, jag inte hört förr. Men om vi ändå var inne på liknelser, tyckte jag att jag skickats hem uppsprättad, men ej ihopsydd!

Min läkare svarade att han och kuratorn båda ansåg det självklart, att jag måste få välja assistent och att ekonomiska aspekter måste komma i andra hand. Vidare hade han hela tiden känt sig tveksam till sammankomsten, men det hade varit för sent att dra sig ur, när det stod klart att inget gott skulle komma ut ur mötet. Han ursäktade sig också med att definitivt inte han, men kanske inte heller kuratorn, hade kompetens att hantera den uppkomna situationen. Jag tror faktiskt att jag fick ett erkännande att Sten varit aningens hätsk i sin framtoning, men det var ju knappast jag som behövde upplysas om det - däremot Sten! Att han tillåtits härja oemotsagd, gjorde min medföljande assistent upprörd:

"Han gjorde bort sig, men dom borde stoppat honom!", sa Zohreh. Också mina vänner var arga över flatheten mot Sten:

"Dom är ju för bövelen medmänniskor också!", sa Ulrika, som har en annan, mer helgripande inställning till relationen vårdpersonal - patient.


Knappt återhämtad från denna seans, var det dags för den hos Bengt. "Vi tar det som en mjukstart, för jag klarar inte av annat", skrev jag, och det blev faktiskt en hyfsat civiliserad tillställning. Bengt lade upp det så, att Sten och jag skulle tänka efter vad vi fastnat för hos varandra en gång i tiden. Det var kanske ett sätt för Bengt att lära känna oss lite, men på, och likaledes för oss, var det bortkastad terapi. Vi övergick till att prata om barnen, men inget blev sagt om gränssättning, vad jag minns. Väna Jeanette var assistent och jag fick ett par gånger be henne höja volymen, men det ligger liksom inte för henne. Då Bengt dessutom bär hörapparat, var det inte helt lätt för mig att få fram det jag ville. Summa summarum, så blev det på intet vis ett avgörande möte.

Några dagar senare mötte jag Anton utanför Bengts mottagning och han sa spontant att det var en snäll gubbe. Jag frågade vad som var skillnaden jämfört med BUP? Anton sa att till skillnad från den andra, så var den här intresserad och lyssnade. Anton sa sig också vara överraskad och imponerad av sig själv i sitt samtal med Bengt - kan en terapeut få bättre betyg?!

Efter att ha hämtat upp Sten någonstans, for vi i flygande fläng mot Södertälje och en stundande tennismatch. I bilen försökte Sten pumpa Anton om samtalet, men sonen stod på sig och sa att det var konfidentiellt. Sedan fick föraren annat att tänka på, för en lastbil hade dragit med sig mitträcket och knäckt en lyktstolpe, så kilometerlånga, stillastående köer ringlade mellan oss och Södertälje. Som tur var har E4:an väl tilltagen vägren, så berörs man inte av simpla svenssonregler, är det fritt fram för ohejdad framfart! Min bränslemätare, som ända sedan handikappanpassningen varit opålitlig, hade oroväckande länge visat på noll, så faran för bensinstopp - och därtill lynchning - var överhängande! Ett är då säkert, hade vi blivit stående hade inte en enda bilist i hela Sörmland kommit till vår undsättning.

Som vanligt hade Sten tur som en tok - måhända Anton för ovanlighetens skull till och med kom i tid. Vann gjorde han i alla fall, och han hade full kontroll på både sig själv och bollen under matchen.

Anna, som ofta fick stå tillbaka för Antons tennis, åkte hem kommunalt från besöket hos Bengt. Hon gick en lång omväg hem från stationen och fick sig en härlig promenad, berättade hon på kvällen. Bengt hade upplysts av hennes far om hennes MSN-namn ett år tidigare och när Bengt lett in samtalet på självmord bland unga, genomskådade Anna honom på studs och slöt sig gissningsvis som en mussla. Hennes tidiga skolstart hade också varit uppe till diskussion, något som även på BUP vänts ut och in, fram och tillbaka. Anna tyckte inte träffen med Bengt varit särskilt givande, tyvärr.

Anton återkom dock till att det var en skön nisse och att det hade känts avslappnande att prata. Det var ett "bekräftningssamtal" från Bengts sida, sa han - något jag inte lyckades reda ut, vad det betydde. Anton var ytterst vänlig och tillmötesgående mot mig dagarna framöver, så bekräftningssamtal verkar bra!


Anton gick ut högstadiet och alla i familjen utom han själv, var engagerade i att få honom färdig till skolbalen. Anna hade sedan länge in i minsta microdetalj förberett sig inför sin avslutning. Som natt och dag, som dag och natt!


När Sten efter första sammankomsten frågat Bengt, hur det hela skulle betalas, viftade psykologen bort det:

"Betalningen är det minsta av era problem!"

Jag förväntade mig en räkning på 3.000 kronor, vilket måste betyda att Sten och jag var till Bengt vårt andra inbokade 45-minuterspass... Märkligt, det mötet har helt fallit ur mitt minne. Jag vet med bestämdhet att Bengt på något vis meddelade, att ungdomarna var ovanligt mogna och att båda hade ett sunt förhållningssätt till min sjukdom. Det glömmer jag aldrig!

Jo, Bengt, på tal om att glömma... räkningen! TACK!