Först några ord till er, mina kära läsare! För mig är responsen från er något helt fascinerande intressant. Hur ni fastnar för olika saker, kommenterar på olika vis, skrattar och gråter på olika ställen! Era skiftande reaktioner visar mig att vi människor är så olika och att jag därmed bara har mig själv att följa i mitt skrivande; alltid passar det någon av er. En sorts frihetskänsla faktiskt. Samtidigt märker jag att jag kräver för mycket - jag kan inte räkna med att ni lägger allt på minnet.
Håll ut, säger jag till er som tröttnat på alla molekyler. Inte heller jag orkar mer än ett eller högst två avsnitt till - tror jag.
En så kallad tillväxtfaktor är ett protein som hjälper nervceller utveckla och bibehålla sina kontakter med andra celler. Nervcellens mål, i en motorneurons fall en muskel, överför ett sådant protein till neuronen och sedan färdas det till cellkärnan, som därigenom får livsviktig näring.
VEGF är en sådan faktor, inriktad på blodkärlens tillväxt. En grupp forskare i Belgien som skapat transgena möss med defekt produktion av VEGF, fick sig en överraskning. Mössen fick nämligen ALS, vilket var ett helt oväntat resultat. Man blev förstås nyfiken på om mössen skulle tilllfriskna, om nervcellerna fick ett tillskott av VEGF.
Substansen måste nå de skadade neuronkärnorna i centrala nervsystemet, vilket är ett problem eftersom CNS skyddas av den så kallade blodbarriären, som inte släpper igenom så stora molekyler som VEGF. Forskarna överkom detta hinder genom att sätta in en kateter i hjärnans vätskefyllda hålrum - ventrikelsystemet. VEGF sprutades in via katetern och följde sedan med i spinalvätskan, som cirkulerar runt i hela CNS, och på så vis nådde tillväxtfaktorn de kranka cellerna. Mössen blev inte helt återställda, men de repade sig på ett avgörande sätt! Det kan i sammanhanget nämnas att ALS-patienter har lägre VEGF-halter i spinalvätskan än normalt.
Känns ovanstående kanske bekant? Den belgiska upptäckten är det som ligger till grund för det svenska bioteknikföretaget NeuroNovas planerade studie på tjugo ALS-patienter, som jag berättat om tidigare. Jag hoppas av hela mitt hjärta, kunna rapportera om framgångsrika resultat framöver!
Alltsedan jag träffade min neurolog på HS första gången, har han från och till pratat om "apoptos". Jag har nickat och trott mig förstå, men det har jag inte alls! Apoptos, eller programmerad celldöd, ingår i en fullt frisk kropps helt normala sätt att ha ihjäl oönskade celler och det är inte något ALS-specifikt som jag hade fått för mig. Under fosterutvecklingen är det apoptos som exempelvis ordnar mellanrum mellan våra fingrar och tår! Även nervsystemet beskärs för att få sin rika förgrening - precis som man gör med växter. Ibland beskrivs apoptosprocessen som att cellen begår självmord, men det skulle nog inte jag säga, eftersom startskottet inte alltid kommer från cellkärnan - if you follow? Jag pratar inte om att strålning, kemikalier och infektioner kan trigga igång apoptos, utan att startsignalen även i normala fall tydligen kan komma utifrån cellen. För att förtydliga, så klippte inte jag - eller snarare assistent Pania - mina rosor häromdagen för att de hade nått en viss höjd, utan för att björken fått musöron. Nähä, bringade inte jämförelsen klarhet? Kan väl gå med på att den haltar lite och är en aningens långsökt... Som sagt, jag kräver mycket, nu att ni känner till Bondepraktikan!
Vid apoptos är det som alltid ett gäng proteiner som är i farten. Kroppen har 25.000 olika proteiner och just den här mördarligan kallas kaspaser. I cellen finns både slumrande och vakna kaspaser. På en given signal kickas de inaktiva igång av de mer alerta och sedan följer en serie händelser som leder fram till cellens undergång. Sörplande proteasomer hjälper inte bara till med att bryta ner oönskat protein utan de fyller också andra viktiga funktioner vid apoptos.
Man tror att apoptosmekanismen är involverad i ALS-förloppet, och att någonting i sjukdomens inledningsskede sätter igång ett oönskat motorneurondödande. En huvudmisstänkt är muterat SOD1-protein, som återigen blandar sig i leken och aktiverar kaspaser. Plötsligt har SOD1 också tagit sig in i cellens kraftverk - mitokondrierna - där det gör skada och ingalunda hör hemma! Eventuellt kan det vara så att denna fellokalisering bara inträffar i motorneuron. Betänk att verksamheten i de långa axonen är ytterst energiberoende... Vad angriper man, om man önskar lamslå ett lands infrastruktur?
Mitokondrierna är för övrigt också inblandade vid normal apoptos och spelar dessutom en roll eller två, när det gäller cellens innehåll av kalciumjoner. Nervceller behöver kalcium för att påverka muskelceller - det har vi faktiskt lärt oss - och för att producera tankar - lär vi oss nu.
Hjälp, jag behöver en databas! Förresten, varför kan inte alla kända ALS-fakta samköras i en megadator laddad med all tänkbar bakgrundsinformation? Tanken för mig osökt in på något ur Thailands historia:
Ett ställe som varenda turist besöker i Bangkok, är området runt det kungliga palatset med Wat Pho och templet med den extraordinärt heliga smaragdbuddhan. Wat Pho, banyanträdtemplet, fanns redan på plats när den nuvarande huvudstaden grundades 1782, men sedan hur länge är okänt. I samband med att kung Rama III, som regerade 1824-1851, rustade upp Wat Pho beläget bakom sitt palats, beordrade han de mest kunniga i riket att få sin specialistkunskap nedskriven. Informationen samlades på stenplattor som sedan fästes efter ämne på templets innerväggar. Kungens idé var att all denna kunskap skulle finnas lättillgänglig på ett och samma ställe för var och en som ville ta del av den. Här slutar min association till nyttan av centralisering av medicinsk information, men Wat Pho-historien har en fortsättning:
En morgon upptäcktes det att någon under natten raderat det som handlade om läkekonst, genom att hälla syra på just de tavlorna! På sin dödsbädd över ett halvsekel senare, erkänner en kinesisk, förmögen apotekare sig skyldig till dådet, utfört i hans ungdom. Efter att ha kopierat de medicinska texterna, förstörde han denna ovärderliga källa till traditionell thailändsk medicin, för att ingen annan skulle kunna dra nytta av den. Den företagsamme invandraren byggde sedan upp en blomstrande apoteksrörelse med hjälp av den vederstyggligt anskaffade informationen. Bolaget existerar än idag, enligt min egen databas Charles.
Denna historia har ingen sensmoral, vad jag kan komma på. Paralleller till fifflande läkemedelsbolag skulle väl kunna dras, men jag avstår. Som avslutning på detta avsnitt nöjer jag mig med att konstatera, att följande molekylära dödsmekanismer, åtminstone för stunden, får anses avklarade:
– glutamat excitotoxicitet
– oxidativ stress
– dysfunktion i gliaceller
– dysfunktion i sophanteringen
– protein aggregering
– defekt axonal transport
– mitokondirell dysfunktion
– otillräcklig tillväxtfaktorsignalering
– det här med björkens musöron
Good job!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar