Jag måste få passa på att berätta om vår dag på Euro Disney, även om det nog var vid ett annat Paris-besök. Jag satt i min transportrullstol, så det kan i alla fall inte ha varit så långt bort i tiden.
Hela familjen skulle åka mega-bergochdalbana. Jättekön fick vi gå förbi - en av de lätträknade fördelarna med att vara rullstolsburen. Naturligtvis tog det längre tid för mig än för andra, att sätta sig i vagnen och Sten sa åt den stressande ilastaren att åtminstone vara trevlig! Den här åkattraktionen har den egenheten att vagnsseten börjar med att backa upp till den högsta punkten, för att sedan accelerera framåt nedför samma backe. Vi kom dock aldrig mer än halvvägs uppför, sedan dog hela systemet och alla passagerarna satt där fastspända i det kraftigt framåtlutande tåget med den branta rälsen framför sig. Tre vältränade personer med bergsklättrarutrustning dök upp i evakueringstrappan bredvid vår vagn, men inte förrän vi alla en efter en fått hjälp att ta oss loss och ta oss ur, kände jag mig övertygad om att detta inte var något disneyupptåg utan allvar. Jag leddes nedför trätrappstegen som utgjorde nödtrappa, fastsatt med rep och karbinhakar i en av räddarna. Sedan satt jag på någon sorts stubbe, övervakad, medan Sten hämtade rullstolen.
Anledningen till stoppet var att jag varit för långsam vid istigningen och fått vagnsystemet ur fas, men det visste som tur var inte den ringlande kön jag rullade förbi efteråt. Med säkerhetstester och så vidare, tog det mer än en timme, innan banan öppnade igen och Anton kunde åka på sin regncheck. Anna och jag köpte hårdiadem med vitprickig röd rosett och tillhörande Mimmi-öron i svart, blank hårdplast och vi var så söta så, när vi lämnade området. Själv var jag dessutom helt slut efter en strapatsrik dag!
Nu återvänder vi till år 2000 och europatouren. När vi ändå hade ångan uppe, var det lika bra att avverka England och Skottland också, så efter någon dag i Pontoise tog vi nattfärjan från en hamn nära Caen till Portsmouth. Ombord fick Anton syn på "Harry Potter and the Prisoner from Azkaban", Joanne Kathleen Rowling's tredje bok i trollkarlsserien. Boken inhandlades inte förrän i London, men sedan var Anton förlorad för omvärlden! På svenska kom boken inte ut förrän ett halvår senare och den sträcklästes även den. Sten, som anser att bra böcker ändå kommer på film, så varför göra sig omaket att läsa dem, grumsade över sin inåtvända son. God bless J K Rowling, säger jag!
Vi gasade söderut och åt frukost i ett litet kustsamhälle jag bara minns blomsterprakten från. Land's End - Världens ände - alltså Englands sydligaste västspets längst ut på Cornwall, nådde vi lagom till fish 'n' chips-lunch. Undrar om det var disigt, eftersom jag inte har någon storslagen naturupplevelse av udden. Jag hade under den gångna månaden haft två ofirade namnsdagar, så när Sten hittade mitt favoritporslin Portmeiron Botanica i en av souvenirbutikerna, fick jag en gräddkanna och en hög, rak syltburk i present. Den sistnämnda kom jag att dricka mitt morgon- och kvällste ur så länge jag kunde suga ur sugrör och det var nog under 4-5 år framöver, så den burken blev välanvänd!
Vi letade oss på smala vägar kantade av höga, täta häckar tillbaka österut och jag har för mig, att även Stonehenge hanns med samma dag. Vilka krafter var det som förmådde människor för nästan 5000 år sedan att frakta 30-tons stenblock till denna plats? En del stenar hämtades 25 mil bort! Måste ha varit mycket speciella stenar.
Efter natt på mysigt inn, hägrade huvudstaden. Det tog lite tid att hitta ett lämpligt hotell, men sedan begav vi oss ut bland turisthordarna. Kön till Madame Tussaud's Wax Museum räckte runt hörnet på kvarteret, men som sagt, köa behöver jag sällan. Med permobil tar man sig runt inne bland vaxdockorna utan problem, men det var en avdelning en halvtrappa upp, som jag hoppade över. Medan övriga i familjen fortsatte dit, backade jag in i ett hörn för att inte vara ivägen. En klass kinesiska, fnissande flickor i blå och vit skoluniform samlades framför mig och uppenbarligen avhandlades något inom gruppen. Det kikades på mig under lugg och tanken slog mig, att de var osäkra på om jag ingick i vaxkabinettet eller inte? Plötsligt petar en av dem på mig och när jag ler, fnissas det hejdlöst och de skyndar därifrån.
Måltid intogs på ett McDonald's. Utanför satt ett uteliggarpar med en stor papplåda framför sig med "FOR SALE" på framsidan och nyfikna samlades. I lådan låg en boxertik med diande valpar! En i taget hölls ungarna upp till beskådande och utkonkurrerade med bred marginal leksakerna i "Happy Meal", men nej, ingen hund inköptes.
Efter frukost följande morgon på en servering i en park, var det dags för Harrod's, där Anna köpte silverfärgad bag med varuhusets namn tvärsöver. Jag köpte te och apelsinmarmelad, innan vi alla fortsatte till Picadilly Circus, där det var så fullsmockat med folk att Anna och jag omöjligt tog oss fram på trottoarerna! Vi la ned planerna på klädshopping och hela familjen åkte istället till jättebokhandel.
På kvällen lyckades Sten skaffa biljetter till "Mamma Mia" och föreställningen var verkligen underhållande! Både Anton och Anna hängde med i handlingen och fick sig en riktig genomkörare av ABBA-låtar. I scenen där mamman ordnar dotterns brudutstyrsel, började såklart mina tårar rulla och Anna torkade och himlade med ögonen.
Ingvar, ännu en forntida kompis, mötte oss nästa dag i närheten av Trafalgar Square och vi körde efter honom till Londons nordvästra utkanter, där han bor med sin vackra, rödlockiga fru med liljevit hy, som tagen ur en medeltida saga. Stella lagade lunch och några timmar pratades snabbt bort, innan vi tog en sväng förbi stallet där Stellas häst bjöds på morötter. Jag fick förresten som souvenir morotsdregel på joysticklådan och det torkades inte bort förrän hemma i Sverige.
Föga anade vi då att Stella långt senare, skulle börja hjälpa mig med översättningen av mina avsnitt. I skrivande stund är hälften översatta till engelska. Tack Stella och den ofrivillige konsulten Ingvar!
Den natten sov vi nära kusten, lite öster om Liverpool. Värdshuset var egentligen abonnerat av ett bröllopsfölje, men en huslänga visade sig vara överflödig, så den fick vi. Jag minns inte sovrummen, men jag har en diffus bild av en sal med högt i tak och mörka takstolar och träbjälkar ovanför ett enormt, grovhugget ekbord. Personalen var upptagen med bröllopsgästerna, så vår frukost överlämnades i en korg och vi kokade tevatten i pentryt i vikingasalen.
Bilfärden fortsatte i nordostlig riktning tvärsöver landet och de böljande gröna kullarna med får, var lika idylliska som jag förväntat mig. Sluttningarna med jättesuggor i individuella, halvcylindriska plåtboningar, har jag däremot aldrig sett maken till!
Skottlands huvudstad Edinburgh kom vi fram till på eftermiddagen. Stadens innerkärna var avspärrad - Sir Elton John skulle ha utsåld konsert samma kväll. Vi nöjde oss med glassdrinkar på uteservering och inköp av yllehalsdukar, innan vi spurtade på mot Newcastle. Vägen var olycksdrabbad kunde man läsa på återkommande varningsskyltar längs sträckan och med jämna mellanrum rapporterades också, hur många människor som kört ihjäl sig på just det vägavsnittet! Lite mindre drastiskt trots allt än på Hawaii, där bilvraken lämnades kvar med röd målarfärg utspilld som extra förstärkning!
Halv elva kom vi in på hotellrummet och jag hade satt personligt rekord; tolv och en halv timme utan toabesök! En mycket praktisk färdighet, men ej att rekommendera. Själv fick jag urinvägsinfektion.
Sista-dags-shopping i stort, handikappvänligt köpcentrum och sedan färja till Göteborg. Barnen och jag hade varit hemifrån i drygt en månad! Hur många mil vi lagt bakom oss, har jag ingen aning om.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar