7. TRAPPAN DECEMBER 1997

Sten, som hörde mig falla, brukar säga att brakandet och dunsandet aldrig ville ta slut. Min fot hade vikt sig överst i trappan ned till undervåningen och jag flög handlöst framåt medan Anna vrålade.

Jag hann tänka att det inte var någon fara, jag kunde ta emot mig i ledstången under fönstret framför mig. Men händerna fick inget tag och armarna vek sig och jag studsade vidare in i den vassa långväggen med pizzeriastruktur. Den gulrutiga skjortärmen trasades sönder, huden under fick ordentliga skrapsår. Jag rullade runt ytterligare två varv, innan min panna landade i hallens marmorgolv.

Sten uppenbarade sig, såg den växande blodpölen, vände på klacken och ringde 90 000.

Svimningskänslan kom och gick, men genom att ligga absolut stilla höll jag den stången. Jag låg där och förundrades över, att det inte gjorde mer ont. Det var som en starkt svidande, varm känsla, men ingen riktig smärta. Jag funderade också på, hur jag skulle hindra ambulanspersonalen från att flytta på mig? Jag trodde nämligen att jag minst brutit ryggen!

"Är du läkare?", frågade jag förste mannen som dök upp i vit rock.

"Nej, men jag är sjukvårdsutbildad och nu tar jag över!"

Anton med kompis skymtade likbleka i periferin, när jag bars ut. Anton lade senare fram en teori om att jag kanske skulle bli frisk nu, när jag slagit i huvudet?

Det tog inte lång tid till KS akut, där jag syddes med sju stygn i tinningen och blev bandagerad. Jag var livrädd för att något inne i huvudet var skadat och försökte övertyga en väldigt sympatisk neurolog om att få stanna över natten, men det gick han inte med på.


Jag hade tidigare inte velat att mina föräldrar skulle få veta, att det var något fel med mig. Jag hade inte velat oroa dem, när ingen ens visste vad det var! Men på akuten kändes det som det var dags och med huvudet inslaget i dubbel bemärkelse, gick det inte att hålla hemligt längre. Dessutom stod Antons födelsedag och julen för dörren med diverse släktträffar, så jag hade egentligen inget val.

Sten hade länge ansett att mina föräldrar borde informeras, så han tog sig gärna an att berätta. Jag vet inte hur de reagerade, jag var inte med.


Från och med andra veckan i december 1997 var jag sjukskriven och jag skulle aldrig mer gå till ett arbete. Tur i oturen var att jag äntligen skaffat en pensionsförsäkring; Skandia har aldrig ställt till med några problem, allt har gått på räls och det är jag tacksam för.

Mina forna arbetskamrater kom ibland förbi hemma i samlad tropp och så länge företaget fanns kvar, var jag med på julbord och andra tillställningar. Jag måste tillstå att det var lite surt när jag inte blev medbjuden på paintball, men det är sådana smällar man får ta som handikappad.

Förresten tycker jag inte om paintball, så det så!