88. JULEN 2004

I julklapp 2004 önskade jag mig nya dubbdäck av Sten. Det kan tyckas vara en dyr klapp att få av sin exgemål, men när han frågade mig kom jag inte på något annat jag behövde. Mín bil lånades när skrymmande föremål skulle transporteras eller när det krävdes dragkrok, så bilen var bra att ha även för Sten; ibland kunde jag vara utan bil i flera dagar om den behövdes till Göteborg eller Jämtland. Dessutom hade Sten bra kontakter, så jag förväntade mig att han kunde få en bra deal.

De fyra dubbdäck som köptes på Blocket var säkert billiga, men de var för övrigt allt annat än en bra deal. De var så hoptryckta av lång tids stapling, att de måste återges formen innan de kunde monteras! Till detta ändamål användes vedträn som trycktes in på högkant i ringarna, så att dessa pressades ut. Jag såg denna märkliga installation liggandes där på asfalten framför huset, men jag förstod inte vad det gick ut på och jag anade föga, att det var min julklapp!

På juldagen var vi traditionsenligt till Älvsjö för att fira fars födelsedag - den första utan far. På väg hem körde vi genom stan för att titta på Stenbecksgranen och NK:s julskyltning - på Sveavägen fick vi punktering! Eftersom min bil hade sänkts rejält i samband med handikappanpassningen, fanns sedan dess inget utrymme för reservhjul, så ett sådant hade
jag inte. Däremot hade jag, som alltid, reservrullstol med och jag flyttades över till den i väntan på taxi.

Tidigt morgonen därpå skulle Sten och barnen resa till Florida och assistent Julia och jag skulle skjutsa - jag tror det var sista gången jag ställde upp och körde familjen till flyget. Som alltid var Sten ute i sista sekund; han som säger sig inte "måsta" packa, för att allt finns att köpa på plats! Den här gången hade han nattligt däckbyte att skylla på, men jag var bara så glad att jag slapp följa med längre än till Arlanda.

Efter att ha sett barnen försvinna, letade Julia och jag först upp däckverkstan som monterat dubbdäcken, så jag säkert skulle hitta dit första bästa vardag - jag körde nämligen omkring med ett provisoriskt hjul på höger bak. Sedan gav vi oss i kast med Kistas mellandagsrea och jag bytte storlek på någon klapp Anna fått. Jag fyndade också gul polo med mörkblått mönstertryck som närmast kunde liknas vid en korsning mellan leopard och tigerzebra... Fem år senare hänger tröjan fortfarande med, men jag undviker att ha den på när Anna är ledig, för hon har ännu inte förstått dess charm.


Medan jag shoppade i godan ro, omkom 300.000 människor i Sydostasien! Jag minns inte när på annandagen jag hörde om katastrofen, men sedan satt jag klistrad vid TV och dator. Hur många gånger visades flodvågen skölja in över hotellpoolen i Khao Lak? Alltmedan dödssiffran steg mot ofattbara höjder och ordet "tsunami" införlivades i var mans vokabulär.


Den muskulöse garagegreken med guldkätting på den håriga bringan, var till en början tillmötesgående mot mig och assistent Jeanette. Vi väntade medan däcket lagades av någon underhuggare och vad tiden led, blev verkstadsinnehavaren mer och mer surmulen. När vi frågade vad som orsakat punkteringen, fick vi en vresig, svårbegriplig förklaring där "din man" ofta förekom. Försiktiga Jeanette dristade sig till att fråga, om däcket skulle hålla nu? Nytt, surt utlägg, men innebörden var att det skulle hålla.


På andra sidan Atlanten följde Anna CBS nyhetsrapportering och vi pratades vid på telefon. Jag skattade mig lycklig för att barnen fanns västerut - Thailand hade förkastats under reseplaneringens gång. En familj ur bekantskapskretsen fanns med i listan över saknade, men tack och lov klarade de sig undan med småblessyrer och otäcka upplevelser; 543 svenskar, varav 122 barn under 15 år, var inte lika lyckosamma.


Före julhelgen hade jag tänkt kosta på mig lyxig nyårsmiddag på thailändsk restaurang, men vid rundringning visade det sig att sådant nyårsfirande inte stod att finna i Stockholm. Efter annandagen var jag glad över att middag inte kunnat bokas - lusten att fira det nya året, allrahelst med thailändska förtecken, var som bortblåst. Dessutom upptäcktes det dagen före nyårsafton, att Chryslern lutade betänkligt där den stod parkerad på uppfarten till huset.

Ett antal telefonnummer till däckverkstäder fick vi av nummerupplysningen, men ingen gitte ta sig an bilen hemma på tomten. Greken hade fått sina försök och det var också otänkbart att be en assistent byta däck på en så tung bil, till råga på allt i en backe! Tony, min tränare, hade nog ställt upp, men han var bortrest.

Den självklara lösningen fanns 500 meter bort på "Hasses Däckhörna", men det här att man ska vara anträffbar för eventuella kunder, har Hasse liksom missat! "Service" ingår normalt inte heller i Hasses kvaliteter, men jag tror det var väna Jeanette som faktiskt både lyckades jaga rätt på och lirka hem honom. Jeanette var till verkstan flera vändor och kunde fröjdas åt - dock ej lockas av - den rullande, lysande texten på reklamskylten:

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR! PASSA PÅ, HASSE ÄR FORTFARANDE SINGEL!

Jag hade vid det här laget tröttnat på min julklapp, så Hasse fick sälja en uppsättning nya allrounddäck. Mitt förhandlingsläge var uselt och priset blev därefter - enligt Sten har Hasse "lastbilspriser". Mor betalade, jag hade inte råd. Jag hörde att mor senare bad före detta svärsonen om pengarna, men det hade hon inget för. Sten brukar dra upp mitt däckköp som exempel på idiotiska affärer jag gjort - sin egen roll kan han inte se! Och dubbdäcken var visst i prima kondition, de var bara felmonterade av greken - men sådant fattar ju inte jag och så vidare...


När familjen kom hem efter nästan tre veckor, var det mest glädjande att Anton totalt ändrat sig gentemot mig. Från att ha varit en taggig tonårszombie, hade han förvandlats till en uppmärksam, hjälpsam, öppen och nästan kelig person! Jag flöt på moln, så länge det varade! Tids nog blev jag åter en gnatig, tjatig, besvärlig mamma, men man kan ju tänka tillbaks på det fönster som öppnades för en stund!