96. EL GOUNA 2007

När det i februari var dags att beställa årets dykresa, hade jag ännu inte minsta betänklighet till att lämna fältet fritt hemma. Min nya rikedom gjorde att jag utan att blinka kunde ta med Anna och för första gången, ville också Anton med. Tack vare att han anställts som assistent när han fyllde 18, täcktes hans resa av mina omkostnadspengar. Sanne och Kholod skulle också med och därför misstänkte min son mig för någon form av mygel, men att någon som jag har med sig tre assistenter på en dykresa, är snarare regel än undantag... Nåja, dykresa lär ju höra till undantagen.

Min ambition att ta sällskapet till Mombasa grusades av de uppblossade oroligheterna i Kenya, så det fick bli gamla vanliga, hederliga Egypten igen. Bokningen gick nästan oroväckande lätt, men både resesäljare och rutt var ju väl inkörda. Ett problem som dök upp senare, var att Anton måste flygas hem en dag tidigare för att inte missa sin egen studentskiva, men Nettan på Colona Divers i El Gouna hjälpte mig ordna den saken - enkelbiljetter var nämligen mycket billigare på plats. Nettan lovade också att Marie on Tour inklusive permo, skulle hämtas på Hurghada Airport den 12 april.

Ett par månader förflöt mellan bokning och avresa och visst framgick det tydligt under den här tiden att promenerandet fortgick - mest genom att Sten-stackar'n vid några tillfällen klagade på gruvlig träningsvärk. Tina jobbade på som vanligt och varken hon eller jag pratade om hur hon fördrev sin fritid. I efterhand är det omöjligt att komma ihåg exakt vad jag upplystes om - eller snarare vad jag själv lyckades pussla ihop - men bollen kunde hur som helst inte ligga hos mig. Skulle min assistent mot min förmodan upptäcka att hennes brukares ex-make, som fortfarande ingick i samma hushåll som brukaren, var svaret på hennes drömmar, så förväntade jag mig att hon bums skulle säga upp sig för alla inblandade parters bästa.


Den här våren köpte och sålde Sten och Hasse äldre möbler, lampkronor - allt de kunde tjäna pengar på. Hasse stod för kunnandet, Stens polacker stod för restaurering och, gissningsvis, slit och släp, Sten stod nog för cash och definitivt för IT-support, ty på det området är Hasse tappad bakom all världens vagnar.

I alla fulla fall, så kom min ex-make in i köket med en stol, för att rådfråga mig om det var värt att kosta på omklädnad av den och en till likadan. Av en händelse, sa Sten, råkade han ha ett olivgrönt satintyg som han tänkte kunde passa. Vad det led, kom han så på den förträffliga idén att Tina kanske ville klä om stolarna... Tyckte jag inte att det skulle vara bra? Tina höll sig i bakgrunden under Stens förevisning av stol, tyg och manipuleringskonst, men sedan framkom det att hon gärna ville hjälpa till. Jag, min idiot, köpte såklart showen rakt av och tyckte dessutom det var bra att min assistent kunde tjäna lite extra.

Asså, jag vet inte nu vad som var mest osannolikt; att jag skulle tillfrågas om stolarna kunde bli en god affär, att jag skulle tillfrågas om min assistent fick klä om stolar på sin fritid eller att Sten skulle ha möbeltyg lämpat för stolar i gustaviansk stil i sina gömmor? Herregud, vad korkad jag är, men jag sa förstås att Tina gärna fick vara honom behjälplig. Undrar vad hans argument blivit om jag misstyckt?



När jag åkte hemifrån för en vecka i solen, befarade jag att Tina skulle besöka huset under min bortavaro, men jag var inte säker. Antons högskoleansökan skulle in inom några dagar och eftersom han själv var totalt oengagerad och inte fått något gjort åt saken, skulle hans pappa ordna det. Tina och jag hade tillsammans gått igenom tänkbara kurser och det låg nära till hands, att hon skulle assistera Sten. Att de två var ett par bakom min rygg, kunde jag ännu inte föreställa mig, men det var ändå obehagligt att hon och han skulle vistas ensamma i mitt hem.


Som alltid fick jag och mitt resesällskap vänta tills de andra passagerarna samlat ihop sina tillhörigheter och lämnat planet i sakta mak. Medan vi satt där i våra flygstolar, kom en stewart fram till oss:

"Jag såg just rullstolen ramla från bagagebandet ner i plattan. Jag tänkte ni ville veta om det och att jag var vittne."

Ett kolugn spred sig i mig - finns det inget att göra, är det bara att se tiden an. För första gången i Hurghada bars jag sedan inte ur planet av svettiga män, utan en i och för sig ranglig stol på ännu rangligare hjul, rullades fram till min plats. Jag flyttades över, kördes genom gången till den framkörda speciallastbilen, flyttades över till en transportrullstol och så sänktes jag, Anton, Anna, Sanne och Kholod med hjälp av det gnisslande och skakande hissflaket ned till marknivå. Sedan måste det till ännu en färd på ett annat, mindre flak typ färdtjänstbuss, innan vi nådde marken och kunde inspektera min tillknycklade permobil.

Aldrig kommer jag att få veta säkert, men ett möjligt scenario är att lastarna underskattade rullstolens 110 kilo. När de såg permobilen på väg ut ur planets lastutrymme, försökte de antagligen lyfta ned den från transportbandet, men de förlorade taget och permon föll ned på plattan med nackstödet före. Det måste ha varit en ordentlig smäll, för själva stolen jag sitter i blev skev i förhållande till underredet, ena armstödet blev skadat, liksom nackstödet och av joysticken återstod endast en fjuttig, böjd metallpinne. Sanne lyckades senare med en tång räta upp den centimeterlånga pinnen, men jag kunde inte själv styra permobilen på hela veckan.

Kholod har nerverna utanpå i vanliga fall, och inte blev hon mer samlad av permobilkraschen. Dock lyckades hon få tag i rätt personer inne i flygplatsbyggnaden och göra en skadeanmälan - utan hennes arabiska hade det varit ogenomförbart, enligt min bedömning. Trots sina språkkunskaper, fick hon ingen av alla församlade att återvända till planet för att söka efter joystickens runda plastkon, som är absolut oumbärlig för att jag ska kunna köra själv.

Tur i oturen var det att Anton var med, för även om han var upptagen med dykcertkurs under dagarna, så kunde han avlasta Sanne och Kholod några timmar på kvällarna. Anna fick också hjälpa till mer än vanligt, eftersom jag utan joysticken inte ens kunde ändra lägen på permon - normalt gör jag sådana fininställningar åtminstone hundra gånger per dag. Otroligt mycket mer jobb blev det också för mina assistenter, då de plötsligt måste köra permobilen själva, dessutom med avbruten joystick. Även när permobilen är fullt funktionsduglig, är manövreringen för en nybörjare ungefär som att försöka styra en smörklick i en het stekpanna.

Också för mig förändrades förutsättningarna radikalt. Förutom att jag stup i kvarten måste be om assistans, så kunde jag aldrig köra iväg ensam. Dessutom måste restauranger, utflykter, minsta sak, bedömas utifrån de nya villkoren:

Var det överhuvudtaget genomförbart?
Var det genomförbart utan att assistenten utsattes för för stora påfrestningar?
Var det för riskabelt?

Riskabelt var det nämligen redan i rummet, badrummet och på uteplatsen; en av de första kvällarna dundrade permon in i en av de vackra, men fasligt otympliga, gjutjärnsfåtöljerna som hotellet är pepprat med. Utrymmet nedanför stolsitsen var tillräckligt högt för att fotplattorna med mina fötter skulle få plats, men ekipaget tog stopp när mina ben nådde järnramen under sitsen. Två rejäla hack fläktes upp i mina skenben och resten av veckan kunde jag stoltsera med ett öppet, varande sår längst ned på vardera smalben - ungefär som om jag kommit direkt från Golgata. Att bara mörka fläckar skulle finnas kvar två år senare trodde jag aldrig, som såren misshandlades av saltvatten, sand och dykdräkt.


Det obligatoriska provdyket i pool, rationaliserade Niklas bort:

"Vi kan lika bra ta det på Tawila."

Ovanligt många dykare, snorklare och instruktörer var med, när vi la ut från piren i Abydoos. Dykbåten ankrade ett par timmar senare upp invid en ö av sand, Tawila Island, där det grillades och spelades fotboll av dem som inte var i vattnet. Jag stannade kvar på övre däck tills Niklas och Chrille hade tid med mig och sedan baxades jag i våtdräkten och vidare ned i plurret. I Annas loggbok står det att sikten var dålig, men det kommer inte jag ihåg det som. Jag minns dock att vi simmade genom ljumma stråk och att jag tänkte, att så varmt ville jag ha det på min nästa dykresa.

När vi simmat tillbaka till båten, bestämdes det att jag skulle upp på land, så jag bogserades in till grunt vatten. Kholod vågade sig i för att hjälpa mig av med dräkten, men bottensanden var så porös att hon kantrade och blev doppad hela hon. Eftersom hon inte hade något ombyte, fick hon låna en torr våtdräkt, vilket gjorde henne mycket stolt och mycket kurvig. Medan detta utspelade sig, kämpade tungviktaren Chrille, högröd, stånkande och nedsjunken till knäna i blöt sand, med att bära mig upp på stranden och jag befarade en hjärtkollaps. Chrille klarade sig, men precis när han skulle lägga ned mig, förlorade han greppet och jag föll raklång rakt ned i sanden. Det var nog bara några decimeter, men jag tappade andan och smärtan strålade ut från bröstryggen.

Hur jag åter hamnade på båtens övre däck kommer jag inte ihåg nu, helt enkelt beroende på en minneslucka. Där befann jag mig i alla fall, när vi anlände till eftermiddagens dykplats och jag hade just bett Anna meddela Niklas, att jag inte ville i vattnet igen, när han hojtade att våtdräkten skulle på. Min automatiska överväxel hoppade i och mitt - hittills - sista dyk genomfördes. Det var ett mycket lyckat dyk, men efteråt frös jag som en blöt hund och jag föredrog att hålla mig inne i hytten på nedre däck. Invirad i alla uppbringbara handdukar och klädesplagg, låg jag på en bänk hela vägen tillbaks till hamnen, medan Chrille förkovrade alla närvarande med berättelser om sina grott- och vrakdyk, samt om avsaknaden av skeppsmask i Östersjön.


Vi var bara fyra som tog farväl av dykgänget vid veckans slut, eftersom Anton redan hade rest hem via Kairo och Milano. Nettan och jag bölade förstås när Colona's minibuss rullade iväg; vi har lika svårt för avsked båda två. Framme på flygplatsen tog sig Sanne och Anna an bagaget, medan Kholod och jag styrde mot säkerhetskontrollen vid ingången till byggnaden.

En vituniformerad ungtupp från säkerhetspolisen börjar ställa frågor, men av någon anledning råkar han och min assistent i luven på varandra och det skälls hej vilt på arabiska. När polismannen plötsligt tar tag i joysticken, så att jag och permobilen far iväg i trängseln, får Kholod absolut spel och hon vrålar rakt i polisens ansikte. Jag hyser stor respekt för utländsk säkerhetspolis och jag blev rädd för att Kholod skulle slängas i någon mörk fängelsehåla. Livrädd blev också Anna i andra änden av avgångshallen, för hon tyckte sig känna igen rösten på den som vrålade... Kaoset kom under kontroll, när en överordnad nära nog ledde bort stridstuppen.

Det var efter den här egyptenresan som Kholod hade fått nog av mig och sa upp sig. Den slutgiltiga försoningen skulle dröja tills Annas julkonsert ett och ett halvt år senare.

Att jag också hade fler nedskärningar i min assistentstab att vänta, visste jag inte när planet lyfte och flög ut över Röda havet.