28. PORTUGAL OKTOBER 1999

Min far närmade sig de åttio och började få svårt med tekniska moderniteter. Hans bilkörning var också under all kritik, men mor satt vanligtvis bredvid och kunde rycka in om det behövdes, så det kändes ju tryggt...

En gång när far var ensam i bilen, körde han mot rött och blev stoppad av polisen:

"Var det rött?", frågade far.

"Jätterött!", svarade polismannen, som sedan lät far åka för det var julafton och far fyllde år dagen därpå. Far vågade inte berätta om händelsen förrän på sin födelsedag ett år senare.

De 27 milen till sommarstället brukade far och mor turas om att köra - eller det var nog så att mor tog över, när hon inte orkade sitta bredvid längre. För att slippa oro och ovisshet, förespråkade vi en mobiltelefon och till slut fick far en sådan av Sten i julklapp. Efter många förevisningar lärde sig far ladda mobilen och så småningom, lyckades han till och med få till några samtal. Om han någonsin förstod att det går att ringa från en vanlig telefon till en mobil och vice versa, är oklart.

Far hade hittat en filmprojektor till salu i en annons och åkte in till stan för att titta på den. För att komma in i hyreshuset skulle en portkod matas in, men far tryckte in koden på sin mobil och dörren gick följaktligen inte upp. Far knappade och knappade och kom åt kortnumret hem, som Sten lagt in i mobilen för att underlätta, och mor svarade:

"Men Marianne, vad gör du här!", utbrast far, som trodde mor var uppe i lägenheten!


I början av 60-talet var far stationerad i Portugal som flygkapten, och hela familjen bodde i Estoril utanför Lissabon. Nästan fyra decennier hade gått sedan dess, när mina föräldrar beslutade att bjuda med mig och Sten på en resa dit. Jag vet inte om den primära anledningen var att visa sin uppskattning av den högt värderade svärsonen, att pigga upp den sjuka dottern och fira att hon fyllt 45, eller att få resesällskap - allt vägde säkert in.

Far begav sig till SAS huvudkontor i Frösundavik för att köpa de kraftigt rabatterade flygbiljetter han fortfarande hade rätt till, men inte utnyttjat på länge. Biljettmaskinen hade spottat ut sexton felaktiga biljetter innan far körde hemåt, men bara för att återvända senare tillsammans med Sten. Far var tillbaka en tredje gång för att överlämna en princesstårta till damen som till sist fann sig nödsakad att hjälpa till.

Den 11 oktober 1999 flög vi till Lissabon, där vi hyrde bil och körde västerut längs kusten till Estoril. Kustvägen som löper parallellt med järnvägen, var min skolväg under halva årskurs 1 och hela årskurs 2. Skolskjutsen på eftermiddagen kunde ibland utebli eftersom den gråvita VW-bussens huvuduppgift var att köra SAS-besättningarna till och från flygplatsen. Jag fick då ta tåget hem och jag måste haft sällskap första gången av någon av de andra totalt sex eleverna, för jag har inget minne av att någon vuxen visade mig var stationen låg eller talade om vad jag skulle säga i luckan.


Estoril är en gammal badort med anrikt kasino. Redan på 60-talet fanns golfbanan, men Formel 1-banan är av senare datum. Jag hade varit på återbesök många gånger, både med mina föräldrar och på egen hand - jag kände mig hemma i Portugal.

Nu var far runt till flera hotell och pensionat - bland annat till ett som jag och barndomsvännen Gudrun bott på, när vi tågluffade. Jag visste att det var ointagligt med rullstol, men far envisades att gå in och titta för pensionatet var billigt enligt någon förteckning. Far var nämligen ekonomisk, men kunde välja Hilton eller Sheraton om SAS-rabatt lämnades. Den här gången tog vi till slut in på Hotel Atlantico precis nere vid klipporna vid havet. Från fönstret kunde man åt ena hållet se badstranden och poolområdet Tamariz där mor, Hélène och jag tillbringade många lördagar och söndagar, när far flög. Åt andra hållet syntes Cascais, från början en liten fiskeby men sen länge ihopväxt med Estoril, och där åt vi denna kväll en sen middag på en uteservering.

Dagen därpå, efter hotellfrukost med smörindränkta, trekantiga torradas, åkte vi på en nostalgitripp förbi gamla huset, förbi Escola de Equitacion där Senhor Antonio lärde mig och lillasyster Hélène rida. Förbi kasinoparken, genom vilken jag gick när jag kom med tåget, eller när skolskjutsen inte hann köra mig ända fram till Rua da India 14.

Utmed parkens södra sida finns cypresser med horisontellt växande grenverk, helt olika sina kyrkogårdskusiner. Under de här stora, täta träden döljs dalsänkor vars branta sidor täcks av vildväxande murgröna och annan markvegetation. Solljuset silas genom trädkronorna ned till de långsmala, rektangulära dammarna som upptar botten på sänkorna och når de vita och röda karparna som det lerfärgade vattnet är fullt av. Det är dunkelt, fuktigt och trolskt och går stick i stäv med resten av parkens minutiöst välkrattade och välansade symmetri flödande i solsken. Svårfunna stigar letar sig nedför jordslänterna för den som vill mata fiskarna eller bara balansera på de hala plankorna som löper längs dammarnas kant. Platsen är definitivt inte rullstolsaccessibel, men man kan ju ta sig dit i tanken.


Under fars stationering flög han mellan Lissabon och Rio de Janeiro. Han var hemifrån i en vecka, för att sedan vara ledig i två - eventuellt med något standbypass inlagt, men sådana var lätta att byta bort. För familjen betydde det att vi hade mycket tid till bilutflykter kors och tvärs genom Portugal, till Spanien, Gibraltar och Nordafrika. En gång flög vi till Stuttgart, hämtade nyinköpt, blekgul Mercedes 190D och körde i den tillbaka till Estoril. Av den resan minns jag dels fabriksbyggnaden med försäljaren som sa att bilen var "ganz gelb", när far påpekade att han beställt en starkare gul nyans, dels en traumatisk händelse uppe i Pyrenéerna:

Det var kolsvart och regnigt och jag sprang från bilen mot hotellentrén, när det dunsade till i bröstet på mig. Med handen kände jag något kallt och blött och läskigt, som klängde nedanför min hals! Fladdermusen, antagligen lika vettskrämd som jag, hann flyga sin kos innan jag fattat vad som landat på min vita tröja.


Med Sten vid ratten, återupplevde nu mor, far och jag många av våra gamla utflyktsmål, som slottet i Sintra, fiskebyn Nazaré som numera förvandlats till stad, Porto i norr, Sétubal och Arabida på andra sidan floden Tejo. Sista dagarna bodde vi inne i Lissabon och jag fann en ny favorit - Museo Nacional do Azulejo - kakelmuseet! Tro mig, bara det museet är värt en resa till Portugal!