70. HÖST 2002

Redan i ett tidigt stadium deklarerade Sten att han inte tänkte flytta, fastän vi nu var skilda:

"Jag kommer att överklaga och överklaga. Det tar åratal och du kommer inte att få ut mig!", sa han och jag trodde honom.

Jag rådfrågade två advokater i bekantskapskretsen; en höll det för troligt att jag skulle få bo kvar, den andra garanterade det. Men jag trodde trots det mer på Sten och att jag inte hade en chans - hur kan man förklara sådant? Hur i all världen är jag funtad, som är så överkörbar av Sten, men så tuff i andra sammanhang? It beats me! Min enda lilla ursäkt är att jag är långt ifrån den enda som fallit till föga för hans svada, men det är en klen tröst!


Alltså måste jag flytta från mina barn och från ett för mig handikappanpassat hus! Min vän Ulrika förstod inte mitt beslut, eftersom det innebar mindre tid med barnen, men hon stöttade mig ändå. Min vän Maria sa för en gångs skull inte så mycket vad jag minns, men hon satte upp lappar i närområdet om att lägenhet söktes och hon var kontaktperson. Både Ulrika och Maria skjutsade, bar ramper och hjälpte mig på lägenhetsvisningar.

Även Sten körde mig en gång till en lägenhet anvisad av kommunen. Den låg ett par mil norrut och på andra våningen, inte inom permobilavstånd och inte med uteplats som jag önskat. Dessutom var hyran lika hög, som om jag köpt en lägenhet. Denna utflykt anförde Sten härförleden som bevis för att han stöttade mig i min flyttiver... Undrar då, vem som sa att han inte tänkte lägga två strån i kors, för att barnen skulle hälsa på mig? Undrar vem som jämt påpekade att det var fel tid att köpa, för priserna var på väg ned och räntorna på väg upp?



På Fars dag i november kom mina föräldrar över på kaffe och vi satt i matsalen. Sten var förstås med, men inte barnen. Jag hade hittat en 3:a med uteplats i solläge och inom rullavstånd, men jag behövde hjälp med kontantinsatsen. Fakta och bilder fanns samlade i mäklarens mapp och far bläddrade lite förstrött.

"Du behöver till en psykiater!", sa Sten.

"Du måste förstå, att du inte förstår!", sa mor. "Vi har inte pengar", sa hon också - Stens favoritprutningsargument, som aldrig förr kommit över mors läppar!

"Det skulle vara bra med någon opartisks åsikt", sa far och han menade rörande min mentala hälsa. Han framlade också någon befängd idé om att kommunen inte kunde vara så dum, att den höll med personliga assistenter, om jag flyttade från familjen!

Några dagar senare skulle Sten och mina föräldrar tillsammans ändå titta på lägenheten, men det ville sig inte bättre än att de kom för sent till visningen...

"Det syntes en fin kristallkrona genom fönstret", sa mor! Och?

Håhå jaja, jag får ju nästan skylla mig själv, när jag inte pratade med mor och far i enrum! Om nu villkoret för att få flytta var att jag skulle träffa en psykiater, så kunde jag väl göra mig det omaket. Mina väninnor inklusive psykolog Lena, tyckte först det var bra att jag skulle få stöd, men när det gick upp för dem att jag skulle utvärderas, ljöd protester från samtliga. Jag fick i alla fall namnet på någon i Vällingby och min neurolog skickade remiss, trots att varken han eller min kurator tyckt sig märka någon dold depression eller bakomliggande psykiatrisk sjukdom hos mig. Efter en tid fick jag besked att psykiatern inte ville ta emot mig; dels hade han ingen erfarenhet av så sjuka, dels var hans mottagning inte handikappanpassad.

Ungefär samtidigt såg jag ett TV-program om dolda depressioner och jag kände inte igen mig ett dugg - om det nu var något sådant jag ansågs lida av... Hur som helst meddelade jag detta till min neurolog:

"Jag föreslår att vi drar ett streck över det här", skrev han.

"Ett tjockt streck!", svarade jag och mina tårar trillade.


Det hade ju framförts många gånger under årens lopp, att jag var mentalt instabil. Även om jag inte höll med, så kändes anklagelserna naturligtvis nedstämmande. En natt några år före psykiaterhistorien, trodde jag faktiskt att jag höll på att tappa förståndet! Det var som en otäck dröm, som jag hela tiden hade känslan av att kunna avbryta. Jag föll i ett mörkt brunnsschackt vars väggar utgjordes av huggna stenblock mot vilka jag slog i på min väg ned mot botten. Det gjorde inte ont att studsa mot de kantiga, svarta stenarna som glänste av fukt, men jag visste att brunnen var torrlagd. Jag visste också att när jag slog i botten, så skulle det stå klart för mig att Sten inte var någon jag kunde ty mig till eller förlita mig på! Själva nedslaget var detsamma som insikten - och det skulle göra förfärligt ont! Märkligt hur man drömmer! Jag vaknade förstås innan jag landade.


När vi ändå är inne på psykavdelningen, så hjälpte mig Maria den här hösten att beställa barnens BUP-journaler - min föresats att anmäla överläkaren hade inte bleknat! Expeditionen lovade att ringa tillbaka om det var något problem. Efter mer än två veckor hade jag inte hört eller sett något, så Maria ringde och påminde. Efter ytterligare ett par veckor stötte vi på igen. Denna gång ringde H omgående upp mig och meddelade att kopiorna skulle komma med rek. I Patientjournallagen föreskrivs det att journaler ska lämnas ut "så snart som möjligt" efter begäran, men ingen förklaring till den långa leveranstiden gavs, inte heller någon ursäkt.

Sten berättade att H bett honom om lov att ge mig journalkopiorna och att han hade tillstyrkt på villkor att även han fick ett exemplar. Jag blev först upprörd, men förstod senare att H följt reglerna, när hon kontaktade Sten; i och med att han figurerar i journalerna, måste han ge sitt godkännande till att de lämnas ut. Låt oss hoppas att H:s telefonsamtal med Sten inte förlöpte på det vis, som jag fick mig beskrivet!

När jag till slut hämtat ut journalkopiorna, blev de liggande oöppnade i över två månader - jag vågade inte läsa!


Till dig som nyligen framfört att du önskar se mindre av min ex-make i mina avsnitt, kan jag bara säga att jag önskar detsamma! Tyvärr, tyvärr är det min verklighet jag beskriver och då är det inte möjligt att stryka i rollistan...

Please feel assured, that if I could, I would!