Jag har helt plötsligt blivit allergisk mot något, jag kan inte fatta vad? En misstänkt medicin är satt på halt, ost och rödvin likaså. Tvättmedel, schampo, tvål och deo är utbytta och ändå får jag nya kliande, knallröda utslag på överkroppen. Vad är det jag missar?
Mina klådnerver måste i alla fall vara i topptrim! Ibland på natten och alltid efter duschen, känns det som jag har blinkande, stickande fyrar strategiskt utplacerade på kroppen. Hela områden, exempelvis insidan av armarna, kan börja bränna och klia helt apropå. Missar jag något mitt framför min näsa?
Jag har ännu i alltför färskt minne, uppståndelsen jag orsakade för sisådär en 40 år sedan!
Min far predikade alltid för oss tre flickor, att vi skulle vara försiktiga:
"Hälsan är det värdefullaste man har", brukade han säga, eller
"Hälsan inser man inte värdet av, förrän man inte har den längre", eller
"Hälsan kan man inte nog värdesätta!"
"Läkare kan man oftast inte nog underskatta", sa han också, men det hör inte hit.
Själv levde han sunt och var lika fanatisk helnykterist som min mor, om än lite mindre outspoken, vilket inte betyder mycket... Mor har alltid burit IOGT:s fana högt, även i de mest omöjliga väder. En gång till exempel på Kenyas landsbygd, bemötte hon en restaurangs inkastar-kikuyus inbjudan med:
"No, thank you, my husband and I are teetotallers from Sweden"!
Inte ens jag kunde tro mina härdade öron och önskade skyndsamt uppslukas av den röda jorden! Kikuyu-krigaren undrar väl än idag över denna exotiska stam som ska finnas i Sverige.
Far var alltså varsam om andra, men när det gällde honom själv slog det ibland slint. Som den gången han behövde borra nya hål för att kunna vända en av lådsektionerna i det tunga gamla ekskrivbordet i skrivrummet, vid vilket mor tillbringade långa kvällar med att rätta och sätta ihop skrivningar till sina hårt drillade skolklasser.
Far hade fått ett av sina sorteringsryck och nu skulle här skapas ordning från grunden! Framåtböjd över den tjocka, massiva bordsskivan, borrade han från undersidan med sin klarröda vevborr och vips gick borret igenom och in i ögat på honom! Så snopen han måste blivit. Och var var de varmt förespråkade skyddsglasögonen? Och var var säkerhetstänkandet gällande en flygares syn?
Så kom det sig i alla fall, att det fanns ögondroppar i det inbyggda medicinskåpet till vänster om tarrsängarna med blå hemvävda förhängen i den övre, kurbitsmålade hallen. Hur det kom sig, att jag fick ingivelsen att droppa dessa droppar i mitt vänstra öga för att därefter helt glömma tilltaget, har jag inte den blekaste aning om.
Med vidöppen vänsterpupill satt jag hos vår alltid anlitade familjedoktor farbror Paul, som lyste och lyste utan att få pupillen att reagera. På klingande dalmål konsulterade han sin hustru, tant Ingrid, och sin andra sköterska med det fascinerande namnet Fru Nej. Att namnet stavades med 'y', insåg jag först i vuxen ålder.
Inte förrän farbror Paul ringde upp en specialist och jag hörde honom fråga om en kvinna i yngre tonåren med kraftigt dilaterad vänsterpupill, men utan annan påverkan, klack det till i mitt ångest-solarplexus!
Vis av erfarenheten undrar jag, vad är det jag missar denna gång?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar