6. KAROLINSKA OCH JOBB HÖSTEN 1997

Besöken på KS fortsatte under hösten 1997 och de flyter ihop i mitt minne, men några lösryckta saker minns jag klart och tydligt. Till exempel vill min läkare, att jag ska gå ner i arbetstid.

"No way!" Inte en chans att jag kan vara borta från jobbet en endaste sekund!

Det är högtryck på säljsidan, men leveranserna från mellanlagret i Danmark fungerar noll, leveranserna från lagren runtom i Europa fungerar minus noll. Ett fartyg lastat med en produkt "Made in China" har gått på grund i Suezkanalen och just det artikelnumret återfinns redan restnoterat på varenda ordersedel sedan i maj.

De varor som når fram är ofta inte de beställda. Bruksanvisningarna är ofta till fel produkt, har vi tur är de bara på fel språk. Printern spyr ut tre stycken tredubbla, felaktiga fakturor i parti och minut. Ni tror jag överdriver, men tyvärr är det dagens sanning.

Vi blir nedringda, to say the least! Kunderna är rasande, konsumenterna är rasande. Siba-sonen, han som senare kidnappas, tappar tålamodet i luren, Onoff-Ove likaså. KF hotar med bojkott.

På kvällar och helger är det lugnt och skönt på kontoret och då är det möjligt att få något gjort. Anna sitter ofta och ritar vid bordet bredvid, Anton är med ibland och spelar dataspel, men aupairflickan är aldrig ledig. Matsalsbordet hemma är belamrat med pärmar, mörkröda sorteringskrokodiler och faktura- och orderkopior.

Fyra år senare döper Anna sin egensydda, gröna gosegroda till Gregorius Kenneth Gunnar; första namnet var nog mitt förslag, Kenneth var vd på mammas gamla jobb och Gunnar har ni redan mött.

Trots kaoset och frustrationen anser jag än idag, att det var rätt beslut att jobba vidare. Det skulle inte bli så länge, men det visste ingen då...


En gång kommer jag till KS-mottagningen i smålockigt, nypermanentat hår. Fasligt ful frisyr, men läkaren säger att jag är fin. Vi pratar på och jag börjar som vanligt gråta. Det gör jag varje besök, förr eller senare, mer eller mindre.

Den långe, gänglige gentlemannen reser sig från sin stol och kommer över till min sida bordet. Han böjer sig fram för att ge mig en tröstande kram, men när hans näsa når mitt ammoniakstinkande stålullsburr, fjädrar hans överkropp tillbaka med ett ryck och hans lekamen återfår sin militäriskt rakryggade hållning med ett snäpp. Det skulle man haft på film!

En annan gång får han syn på en reklampenna från mitt jobb:

"Oj, jag har med fint folk att göra!"

Ett fullständigt obegripligt uttalande, men jag ger honom naturligtvis pennan. Kanske förväxlade han namnet med en tysk stålkoncern, det var han i så fall inte ensam om. En misslynt herre till exempel, ringde till kontoret och skrek i mitt öra:

"Ni kan göra kanoner, men kaffefilter förmår ni inte!"

Reklampennan satt stolt i läkarrockens bröstficka tillsammans med andra, anonyma kamrater. Många besök framöver lyste firmanamnet i rött emot mig och det värmde mitt hjärta.


Anton kommer ut i köket. Han har smygläst över min axel vid ett par tillfällen, men nu ber han att få läsa allt jag skrivit hittills:

"Att du minns det!", "Minus noll!", "Hur mycket grät du, när du skrev det här?", "Det saknas ett 'u'!", är några av hans kommentarer.

Ett och annat "Tönt!" undslipper honom såklart, men på det stora hela taget verkar han stolt och tillfreds.