83. FAR, del 1

Min far var dalkarl född i Sundborns socken 1921. Han var äldst i en syskonskara på B - Börje, Bill, Bo alias Bossing och Barbro. Vadan förkärleken för denna begynnelsebokstav kom sig, har jag aldrig fått mig förklarat, inte heller varför trenden bröts vid yngste syskonet - Lars-Erik! Barbro tyckte inte om sitt namn utan bytte i sinom tid ut det mot Ann, vilket aldrig accepterades av min farmor.

Bill förolyckades tragiskt som 5-åring, när ett trillflak som lutats mot en vägg i vagnslidret, välte över honom. Far var med och sökte i ladugård, uthus, damm och å, och förlusten av sin lillebror bar han för alltid med sig.

Sundbornsbyns storpatron var Carl Larsson och far berättade att målaren måste ge skriftligt, sigillprytt godkännande, innan någon bybo till exempel fick flytta till annan ort. Jag har föreställt mig far med kepsen i hand, stående inför den väldige, rödmosige potentaten, men det kan aldrig ha inträffat eftersom konstnären gick ur tiden 1919. Fars berättelse måste ha gällt den äldre generationen sundbornsbor, till vilken mina farföräldrar hörde.

Mor Ragnhild, som far med tiden kom att kalla min farmor, var en slagkraftig bondmora som ingen satte sig på i första taget! På gamla dar blev hon lovad en bil i present av bland annat far, om hon tog körkort och i sin matt röda Volvo PV for hon sedan runt mellan byarna som representant för underklädesmärket Spirella. Farmor var fascinerad av människor - speciellt från andra kulturer - och uppe på finskåpet i matsalen fanns hennes stora samling dockor i typiska dräkter från olika länder. Själv bar hon sockendräkt vid högtider, bemärkelsedagar och andra evenemang.

När farmor hälsade på far och mig i Bangkok, utgjorde sundbornsmål inget hinder för prat med försäljare, trädgårdsarbetare, maider eller andra hon stötte på under sina promenader i soierna runt Saranvej Court. Hon svalkade sig gärna i poolen och det grämde henne, att hon inte var simkunnig. Efter hemkomsten började hon på kurs i Falu simhall och sedermera skickade hon mig stolt svartvitt foto, där hon galant dyker från bassängkanten iförd storblommig XL spirellabaddräkt och vit badmössa neddragen över det permanentade, mahognyfärgade håret uppsatt i knut. Farmor måste vid det här laget ha varit kring de sjuttio, eftersom far under vår Thailand-tid fyllde femtio.

Min farfar var en senig, lite krokig karl, som inte gjorde mycket väsen av sig, men blicken var full i sjutton i hans väderbitna ansikte. Han var döpt till Johan, men jag hörde aldrig annat än John; ett namn han gissningsvis tagit sig under unga år, när han hjälpte till på farmer i Amerika. Farfar var förutom mjölkbonde, även jord- och skogsbrukare samt jägare och fiskare. Bakom ladugården hade han dessutom minkuppfödning i mindre skala.

Mina finaste minnen av farfar är nog från när vi några gånger på 70-talet, fångade kräftor för hand bland stenarna i Logärdens kristallklara, nästan ljumma insjövatten. Vi övernattade i boden på Haraldsö, för att i gryningen vittja kräftburar från roddbåten medan älvorna dansade på ängarna. Kan ni höra gneket i årtullarna och se ringarna, när den spegelblanka vattenytan träffas av droppet från årbladen - sagolika ögonblick! Sedan hem till "Björsere", som gården allmänt kallades, där farmor som alltid, välkomnar med öppna armar. Hon fyller den gamla mörkgröna, fyrkantiga spånkorgen med daggfuktig nate från grönsakstäppan bredvid potatislandet, så att kräftorna ska hålla sig vid liv under korglocken hela vägen till Sunnanäng. När vi åker hemåt har vi ängamat och lingondricka i magen, och farmor i förkläde ömsom vinkar farväl, ömsom torkar tårar, med stor näsduk som syns ända tills bilen rundat kurvan. En plastpåse wienerbrödsgifflar med vit glasyr och en återanvänd papperspåse fylld med små, runda kardemummaskorpor, ligger på bilsätet i ANE 318, vår Mercedes 220D.


Far växte alltså upp på gården Björsarvet, som låg milen öster om Falun, dit far cyklade under sin läroverksgång. Efter studenten blev han inkallad som kavallerist, men lyckades byta till Flygvapnet - han var trött på att mocka och ville inte strida på marken, har han berättat. Han fick sin pilotutbildning på Ljungbyhed och han var den förste att gå över till civilflyget, när han fått sina vingar. Detta sågs som ett allvarligt svek och åsamkade honom en kraftig reprimand av sin överordnade: Far beskrev ett samtal där han upprepat med eftertryck tilltalades "fänrik" för att poängtera att far inte skulle befordras till löjtnant. Jag tror far tog det med ro, förvissad om att han inom en snar framtid skulle vara flygkapten med världen som arbetsfält. Far anställdes 1945 i ABA, som senare blev SAS; jag har alltid haft högsta senioritet, när jag som fripassagerare varit tvungen att köa för ledig plats på flygplatser runt om på klotet - 1945 har varit lika svårslaget i Nairobi som i Teheran och Singapore.

Under en period i slutet av 40-talet, tjänstgjorde far i FN. Han patrullerade Libanons gränser och han deltog när flygfält skulle anläggas på Cypern. Han hade uppdrag i Etiopien och hade bland annat kejsare Haile Selassie som passagerare. Han flög också Dag Hammarskjöld vid något tillfälle, men det måste ju ha varit senare. Far hyste stor beundran och respekt för FN:s svenske generalsekreterare.

Stor beundran och respekt hyste far även för mor - jag kan inte påminna mig att jag någonsin hört om någon annan kvinnas existens i fars liv. Ja, det skulle i så fall vara Ingrid Bergman, som far hade något speciellt förhållande till! Mina föräldrar vigdes i Leksands kyrka 1953 av Vår Herre himself - alltså kyrkoherde Nils Gustafsson som innehade rollen som Vår Herre i Himlaspelet - ”Ett Spel om en Wäg som till Himla bär” av Rune Lindström. Om någon av er händelsevis inte sett “den kristna dramatikens, bygdespelens och studentteaterns främsta konstnärliga manifestation under 1900-talets första hälft”, gör det. Själv släpades jag till den kurbitsmålade scenen i "Gropen" varje sommar år ut och år in, tills jag en vacker dag förstod storyn och kunde uppskatta den - kulturarv genom tvång!

Det var inte ovanligt att far under min uppväxt, var utlandsstationerad månader i sträck. Hustru och barn fick då extra fribiljetter och vi hälsade på far under skolloven; oftast hela familjen, men någon gång bara Hélène och jag, och några gånger bara jag. Ett antal lov var vi till Kenya och då var det sol och bad och safari som gällde - jag hittade bättre i nationalparkerna mellan Nairobi och Mombasa än på Djurgården! Sverige, förutom Dalarna, Älvsjö med omnejd och kvarteren runt NK, var mycket länge okänd mark för mig. I Seattle var far stationerad flera omgångar och i Chrystal Mountains mot Tacoma, åkte vi skidor och bodde på Elk Inn - härliga tider! Hélène och jag åkte skidor också när vi besökte far under någon av hans vistelser i Anchorage, men bara någon dag, sedan flög vi vidare till L A.

Far var i grund och botten atlet, men efter sin skoltid och militärtjänstgöring utövade han ingen sport regelbundet - det stannade vid lite tennis och skidåkning med döttrarna. Det kan tilläggas att far ansåg det ett huvudlöst slöseri med tid, att titta på när andra jagade en boll eller puck.

Socialdemokratisk skattepolitik jämställde far med väpnat rån och han drömde om att ta sin tillflykt till Sydfrankrike eller Genèveområdet. Hans definition av skatteplanering var inte helt i linje med Skatteverkets skulle jag förmoda, men det talades inte mycket om privatekonomi i vår familj; jag hade till exempel ingen aning om vad någondera av mina föräldrar tjänade. Att det var ekonomiskt fördelaktigt att tjänstgöra utomlands framkom dock.


I början av 70-talet avvecklade farfar sin verksamhet och far övertog den nordsvenska hästen Molly, som enligt stamboken hette Revera, var född 1963 och hade trav i ådrorna. Mycket, mycket kan sägas om Molly, men vi nöjer oss tillsvidare med att hon var ett ståtligt, mörkbrunt kallblod med kolsvart svans som nådde backen, och dito man och hovskägg. Hon var stark som en traktor, och tränsad saknade hon helt motivation att stå still - en utmärkt liten sommarponny åt Louise, 8, och Hélène,14! Jag måste ha befunnit mig annorstädes, för jag var inte alls delaktig i Fas 1 av familjens hästeri.

När mor påpekade att far skämde bort sina döttrar, brukade far svara att han bara sa ja varannan gång... Jag var inte heller inblandad i Fas 2 av hästverksamheten, men uppenbarligen var det en "varannangång", för far gick med på att skaffa föl! Jag har skäl att tro att baktanken var att finansiera Molly genom att sälja hennes avkomma - något far borde insett var totalt dödsdömt! Hémalou föddes på Morsdag 1976; som ledtråd till namnet kan jag tala om att det kan härledas till tre systrar... Så, nu får ni inte mer hjälp.

Hémalou upptogs självklart som familjemedlem och kelgris från första stund och fars plan gick - planenligt! - om intet. Men, resonerade far några år senare, nu har ju flickorna fått ett föl, så varför inte genomföra den ursprungliga idén?! Molly betäcktes på nytt och om jag inte tänker fel, så var det under den vinter som följde som jag blev involverad i hästarna så det förslog och blev över. Det var nämligen så att min pojkvän Olle var leksing och därför var jag ofta till Leksand även vintertid. Dräktiga Molly med dotter, var inhyst hos två inte alltför seriösa travgubbar och när jag av en händelse tittade förbi, var boxarna omockade och innerväggarna mest att likna vid en frys i behov av avfrostning! När jag såg mig föranledd att skicka hö på analys för att överbevisa stallägarna om att deras foder var långt ifrån prima, fick antalet mögelsporer per enhet typ inte plats på den avsedda svarsraden - alltså högst olämplig föda för ett dräktigt sto. Hästarna flyttades av mig till nytt härbärge utan all inclusive-service och därmed var det hästskötsel, höbärgning, stängsel, hästdon och så vidare, som många år framåt kom att uppta en stor del av min - och Olles - tid.


Nej, nu har min berättarlust åter gått överstyr, och porträttet av far har flutit ut och hoppat ur ramen! Med allt jag har på lut, kommer inte heller nästa avsnitt att bli särskilt disciplinerat...