58. EL GOUNA III/ 2002

Att inte få dyka i havet dög inte, men en till dag på dykbåt orkade jag inte med. Hur vindstilla det än är, så är det påfrestande att parera båtens gungningar i 7-8 timmar, att bli buren ett flertal gånger och så vidare. Som tur var fanns också möjligheten att dyka från strand, så Niklas, Chrille, Kholod, jag och en killkompis till Emma, for iväg i Colonas gamla minibuss till Magawish strax söder om Hurghada. Det var intressant att se lite autentiskt folkliv igen, även om staden Hurghada inte är någon fröjd för ögat. Vi passerade några vakter in till ännu ett fint hotellområde - detta nyöppnat och näst intill folktomt. Vi inväntade en följebil, som sedan körde före oss ned till sandstranden.

Colonas dykcenter i Magawish ligger nästan i havsbrynet vid en brygga där tre eller fyra dykbåtar låg förtöjda den här förmiddagen. Under taket som skuggar centrets framsida, fick Kholod upp mig på fötter och med hjälp av någon - jaja, Chrille, "någon" kan ha varit du, men det skämtet är faktiskt inte jättekul i längden - kämpade hon på mig den tighta våtdräkten. Vid första försöket bakochfram, vilket "någon" påpekade. I min transportrullstol kördes jag en bit ut i vattnet, drogs upp till stående, lades ned och bogserades ut till halvmetersdjupt vatten. Dykutrustningen bökades på, allt kontrollerades och så var vi redo. Kholod hade sin Instamatic i högsta hugg uppe på bryggan, Colona-anställd tog bilder med rullstolen i förgrunden, mig i bakgrunden, Emmas kompis hade undervattenskamera - tillfället skulle förevigas.

Niklas hade dagen före haft vissa betänkligheter rörande sikten; den kunde vara dålig, eftersom det blåst ordentligt. Hans farhågor besannades lyckligtvis inte, vattnet var kristallklart! Dyket gick till precis som i poolen men istället för runt turisters vita ben, snirklade vi nu kring bryggans tång- och musselklädda betongstolpar. Istället för tappade plåster och hårspännen på kakelunderlag, hade vi en liten, sandkamouflerad rocka under oss och många vackra, tropiska fiskar överallt omkring oss. Vi simmade under grova trossar ned mot någon typ av sjunken farkost; jag minns det som en förlist, rostig u-båt, men fantasin spelar mig nog ett spratt. Vi var kanske nere på tre eller fyra meter och det gjorde ont i öronen. Jag tryckutjämnade genom att Niklas med fingrarna nöp ihop över min näsa medan jag pressade ut luft. Trots våtdräkt och relativt varmt vatten, började jag efter en halvtimme frysa och jag nickade både till Niklas hutter- och upp-fråga.

Niklas ville passa på att få en del pappersarbete undanstökat och vi kom överens om att ses framför hotellet två timmar senare. Solen stod i zenit, svetten lackade och vi behövde mat och dryck. Kholod hade knutit om mig en orange, transparent sarong med illgröna fiskar, under hade jag blöt bikini. Själv bar hon kortkort kjol vars linning slutade ungefär där linnets urringning tog vid. Med siktet inställt på hotellets huvudbyggnad ett par hundra meter bort, börjar hon, trots mina protester, skjuta mig och rullstolen tvärs över den öde sandstranden. Efter några få meter har hjulen grävt ned sig så djupt att rullstolen inte går att rubba, men Kholod viftar käckt iväg tillskyndade dykpersonal!

Vad händer härnäst, månntro? Jo, tutande in från vänster i bild på en sluttande gångväg som följer strandens bakre kant, kommer Fred Flintstone i sin flintmobil till de strandsatta väninnorna Wilma och Betty's undsättning! Djurhuden är utbytt mot yllekavaj och kostymbyxor, men slipsen hänger på plats under dubbelhakan på den korpulent fyrkantige hotelldirektören Hicham i egen hög person! Trots Kholods tveksamhet, stuvar han in henne och mig, rullstol, badväska och plastkassar i sin golfcart och puttrar stolt tillbaka till hotellet med sina två strandfynd.

Vi bjuds på lunch i den exklusiva restaurangen där knappt 30-årige Hicham är kung över uppradade servitörer och servitriser i vita jackor. Det bästa bordet intill panoramafönstren mot havet får vi, en barnfamilj skuffas undan in i ett mörkt hörn, för övrigt finns inga gäster. Hicham beställer typiskt arabiska rätter till sig och sin bordsdam, jag får menyn och väljer den dyraste fiskrätten; vill vår värd spela Allah-Allan, så hänger jag gärna på! Hichams ögon går i kors över min assistents behag, hon blir så förlägen att hon råkar kalla honom "farbror". På mitt fat finns, förutom den godaste fisk jag någonsin ätit, även havskräftor. Kholod försöker i det längsta slippa undan dessa svårskalade tingestar, men jag insisterar till hennes förtret. Efter desserten föreslår Hicham att vi ska återkomma samma kväll för att se hotellets dansshow och vi får hans visitkort.

I bussen hem är inte Chrille och Niklas nådiga. De har då aldrig blivit bjudna på lunch av hotelldirektören!

"Tror du det var tack vare dig eller Kholod?", retas Niklas.

"Tänk att en minikjol kan göra sån skillnad!", säger Kholod.

Tillbaka på hotellrummet, ringer Kholod Hicham och talar om att vi avstår från showen. Jag ringer hem och meddelar att jag överlevt mitt första dyk i Röda havet! Niklas mailar bild, som Sten ramar in och sätter upp på köksväggen.

Det var på denna första El Gouna-resa som Kholod blev "Kludden", för att "någon" eller några, inte kunde komma ihåg hennes riktiga namn. Flera andra uttryck myntades också, bland annat "Det är bra att kunna andas!", vilket står för en självklarhet, som borde fattas:

På Rihana fanns en annan rörelsehindrad gäst; en tysk man, som väl fyllde ut sin rullstol, om man säger så. Han hade med sig sin lilla, ryska fru och ett ungt assistentpar och vi brukade hälsa och växla några ord, när vi möttes. Tysken hade fått nys om min dykning och provat på att snorkla berättade en av assistenterna, men det hade tyvärr inte fungerat med andningen. Kholod såg mycket bekymrad ut och ville gärna betraktas som insatt i dykeriets mysterium, så med medlidande i blicken säger hon lagom beskäftigt till tysken:

"Well, it's good to be able to breathe."!

Kholod och jag brukade klara oss på bufféfrukosten hela dagen fram till buffémiddagen. Det var alltid trångt i restaurangen, allrahelst ur permobilperspektiv, ändå åt vi nästan alltid där. En kväll sätter vi oss vid ett bord där ett medelålders, danskt par håller på med efterrätten. Det hinns småkonverseras en del och Kholod nickar, ler och följer med i samtalet, innan danskarna är färdiga och reser sig.

"Auf Wiedersehen!" kvittrar Kholod, stolt över sina språkkunskaper. Kvinnan ler stramt, mannen ser förvånad ut. Det visar sig att Kholod hela tiden trott att paret är tyskt! Hur går sådant till!?

Även en stackars fransman utsätts för vår språkliga välvilja. Han råkar be oss om hjälp att reda ut något med den arabiske souvenirförsäljaren, som håller till i närheten av lobbyn. Översättningskedjan är sålunda följande: Fransman till otydligt talande ALS:are till kraftigt stammande palestinska till egyptier, tur och retur många gånger! Fransmannen sneglar desperat mot receptionen där hjälp finns att få på fem röda sekunder. Han försöker slippa ifrån, men vi släpper honom inte! Till slut säger han sig ha nått klarhet, tackar oss så väldigt mycket och går mot receptionen...

Akt 2 i flygplatscirkusen sparar vi till nästa år, så den här reseskildringen avslutas med att Kholod först får en kopp flygplanskaffe över sig, sedan en nedramlande bricka i huvudet!

"Ingen fara!", säger Kludden.