45. THAILAND III/ FEBRUARI 2001

Vårt mål var Ko Chang, Elefantön, Thailands näst största ö nära gränsen till Kambodja/Kampuchea. Det passade med en övernattning i staden Rayong, så där letade vi upp ett hotell, antagligen med Mr Moon's hjälp. Det kan ha varit fredag eller lördag, för ett popband spelade i den angränsande, neonupplysta restaurangen. Vi var enda matgästerna och vi var alla helt överens om att det var det absolut sämsta musikframträdandet i mannaminne! När "Hey Jude" slaktades för andra gången gav vi upp och tog ett kvällsdopp i hotellpoolen. Anna minns det som att jag plötsligt fick för mig att jag skulle bada. Mina assistenter, Hélène och Sten, hjälpte mig och det var mitt enda poolbad under de här två veckorna.

Vi är nu på resans sjätte dag enligt mina beräkningar, så ett dygn i Bangkok är borttappat, om nu någon av er läsare skulle hålla koll på det. Vi var hur som helst på stranden tvärsöver gatan från hotellet, den här förmiddagen. Sten, som inte uppskattar sand mellan tårna, uteblev. Hélène och Marit matade strandhundarna med överblivna frukostmackor, Anton, Anna och sedermera även deras kusin, hoppade i vågorna. Jag låg på mage utan bikiniöverdel med en sarong under mig, när Hélène gick för att packa och göra klart för avfärd.

Avsikten var att Sten skulle infinna sig hos mig omgående, men något gick fel vid vaktombytet - låt oss säga att meningarna om överlämnandet går vitt isär! Jag låg i alla fall hjälplös i sanden med solen i zenit brännande på min rygg och paniken kom krypande. Barnen hörde mig inte, hundarna var dock uppmärksamma och slog sina lovar allt snävare kring mig. Jag hade kunnat vända mig på rygg - jag klarade fortfarande det på den här tiden - men då hade jag riskerat att hamna i den brännheta sanden och även i sedlighetspolisens finka; sanden är lika varm som dubbelmoralen är stor i detta land! Jag vet inte hur länge jag låg där innan något av barnen kom, men det kändes som en evighet!


Färjorna till Ko Chang går från en liten stad, Laem Ngop, och där väntade vi flera timmar på nästa avgång. Vi satt under tak i en servering utan väggar och hann äta flera gånger om, för att fördriva tiden. Vid ingången fanns souvenirförsäljning och Anna köpte genialisk, hopfällbar solhatt i rotting och blommigt tyg, som hon har kvar än idag. Vi hade inget bestämt hotell, men servitrisen rekommenderade ett hon kände till. Händelsevis bodde hon i närheten av samma hotell och händelsevis skulle hon hem med nästa båt, så hon och pojkvännen kunde gärna visa vägen - i stort sett den enda vägen på ön, men det visste ju inte vi. Det fanns gott om plats, så ingen skada var skedd, utan det var tvärtom trevligt med thailändskt fnitter i bilen. Mr Moon ordnade så han fick parkera längsmed relingen och jag kunde sitta kvar med öppen sidodörr och ta in havslukt, båtljud och fantastisk solnedgång.

Ko Chang började med en enormt brant uppförsbacke som fick Marit att tjuta av rädsla. Ön är tre mil lång och bara hälften så bred, men vägen var oländig så det tog ändå lite tid att nå till mitten av sydkusten, dit vi skulle. Hotellet var mysigt och de låga trähusen hade Siambukten och palmer framför rummens verandor. Sängarna var stenhårda som brukligt; traditionsenligt sover folk på en utrullad matta på golvet.

Första dagen tillbringades på havet. Sten hade beskrivit den hyrda båten som en lyxyacht, så Anton och Anna blev först besvikna när vi kom fram till den typiska fiskeskutan i klatschiga färger. Skepparen bar ombord mig balanserandes på en smal, sviktande plankspång - det är vid sådana tillfällen det vore praktiskt med en gud att anropa! Väl ute mellan mindre korallöar, snorklade barnen och Anna verkade ha kommit över sin misstro mot havens invånare; på egyptenresan kom hon uppflygande för lejdaren efter möte med gul fisk som såg hungrig ut! Båtutflykten påminde mig om gamla tider och jag är glad att barnen fått uppleva den.

Åter på land tog Sten och jag en tur längs kusten och trots att vägen var knappt farbar med bil, ledde den till ett stort hotell. Medan solen sjönk drack vi något svalkande - iskall tonic med lime och sugrör för min del - innan vi återvände till de andra. Middagen avnjöts på restaurang intill vårt hotell; stolar och bord med rutiga dukar och ljuslyktor var placerade på sandstranden under bar, stjärnbeströdd himmel. Barnen hade vid det här laget lärt sig att man kunde beställa sin dryck serverad i urgröpt ananas, så det gjorde de - en lyx man kan unna sig, när det bara kostar några bath extra. Jag kommer inte ihåg vad vi åt, men gissningsvis var det något levererat av havet några meter ifrån oss.

Färjan till fastlandet gick på eftermiddagen dagen därpå, så ännu ett äventyr hanns med på ön:


Elefanten har sedan urminnes tider använts i Thailand, framförallt som krigs- och skogsmaskin och den har också ett högt kulturellt, symboliskt och religiöst värde. Teakavverkningen har drastiskt skurits ned de senaste årtiondena, vilket lett till att den fyrbenta bjässen och dess skötare och förare, mahouden, blivit överflödiga. Elefanten, som ärvs från far till son, är mycket respekterad, men på hundra år har antalet decimerats från 100.000 till några tusen. Staten har startat ett projekt för att rädda arten och kunskapen kring den, inte minst hanteringen av djuret från nyfödd till fullvuxen. Det finns femtio träningsläger öppna för besökare spridda över landet och numera används 70% av djuren inom turismen. En elefant är inte fullärd förrän vid 20 års ålder och den förväntas kunna slita och släpa i skogen och bergen i 35 år, innan den går i pension vid sextio.

Ett av lägren ligger på Ko Chang och genom durian- och gummiträdsodlingar, tog vi oss dit lagom till morgonbadet. Sten, ivrigt påhejad av föreståndaren Khun Pitthaya, körde mig och rullstolen över stock och sten, stubbar och rötter, fram till en fors i regnskogen, där 4-5 elefanter svalkade sig i en vattensamling. Mahouderna, stående på sina skyddslingar, skrubbade dem samtidigt som kommandon gavs till de snabelförsedda om att spruta vatten, lägga sig ned på sidan och vältra sig i vattnet. Efter tvagningen var det dags för djungelfärd, men först presenterades deltagarna för varandra, de med jätteöron och svans även med ålder och bakgrund. Passagerarna klättrade via en brädställning med plattform upp till träsoffan som var fastspänd tvärsöver elefanternas rygg. Jag fick mycket hjälp... både upp och senare ned. Elefantlunk längs stigar i tät vegetation med långa stopp i gläntor för växtintag - 250 kilo om dagen kräver ett vuxet djur! Vi nöjde oss med ett par timmars tur, sedan kändes det tillräckligt. Barnen fick turas om på vägen tillbaka till lägret, att sitta på mahoudernas plats, grensle över elefanternas nacke. Vi lärde oss ett av sextio kommandon - "huè" betyder framåt marsch!

Färjetur och sedan drygt 30 mil till Bangkok. En vecka kvar bara!