25. HUMLEGÅRDEN MAJ 1999

Humlegården ligger i det idylliska Sigtuna och är ett rehabiliteringscenter för neurologiskt sjuka. Sten körde mig dit och använde bilresan till att gjuta sin galla över något av mina många karaktärsfel, så jag anlände förgråten och sönderhackad. Det skulle inte förvåna mig om det i journalen skrevs:

"Pat. har första dygnet svårt finna sig till rätta och lämnar ogärna sitt rum. Har stort stöd av omtänksam make, som redan installerat TV på rummet", eller något liknande.

Humlegårdens största patientgrupp är MS-sjuka, men under de tre veckor i maj 1999 jag var där, var det mest strokepatienter. Jag minns skinntorre Leif, som med glimten i ögat drev med en dam som sa "ja", när hon menade "nej" och "nej", när hon menade "ja". Sedan hade vi en fetlagd, rödmosig bilhandlare från Gävle, som måltiderna igenom drog dåliga vitsar. Han utmärkte sig också genom att första lunchen byta bord, eftersom han inte kunde äta bredvid någon som dreglade, vilket han ljudligt förkunnade. På väg över till ett annat bord, urskuldade han sig dessutom inför oss alla:

"Man tappar ju för fan aptiten!"

Den dreglande gjorde inte en min av att höra. Hon var en välklädd, parant dam i 50-årsåldern, som ofta stod fastspänd på en tippbräda läsandes Svenska Dagbladet. Jag förstod inte hennes otydliga tal och det är först på senare år jag kommit på att hon naturligtvis hade ALS!

Varje dag hade jag sjukgymnastik dit jag tog mig hållande i väggarnas ledstänger. Sista biten tog man hiss och en av de första dagarna tappade jag balansen, när jag tryckte på HIT-knappen. Jag lyckades tippa mot väggen och med den som stöd, gled jag ned på golvet. En kackafoni utbröt, när mina medpatienter tutade med sina moppar, permobiler och larm av allehanda slag och personalen kom rusande med andan i halsen.

Kanske var det efter den incidenten jag fick min rollator? Inte vet jag, men det var i den här vevan. Det var en hög modell som gav stadga åt hela kroppen. Färgen var vinröd och mittenpartiet utgjordes av en galonklädd, svart sits. Anna hottade senare upp den genom att i slöjden sy leopardmönstrade, tyvärr en smula för korta, överdrag till armdynorna. Sten löste problemet genom att låta en smed såga av armstöden i passande längd!

"Bara den är funktionsduglig, så är det väl ok", suckade min arbetsterapeut Gunnel uppgivet.

Rollatorn hängde med i många år och jag får anledning att återkomma till den, så nu återvänder vi till Humlegården och en annan arbetsterapeut, som var lite för meddelsam i mitt tycke. Vi höll på med en övning som syftade till att bibehålla rörligheten i fingerlederna, när hon anförtrodde mig:

"Hos vissa patienter eftersträvar man att fingrarna fastnar i ett inåtböjt läge, så de inte skadas." Må så vara, men det ville inte jag höra talas om!

"Inga av patienterna här, blir någonsin friska", var också too much information för mig.


På sjukgymnastiken gav de mig en permobil till låns och det var spännande att köra omkring i den kuperade, pittoreska småstaden vid Mälaren. Jag frågade om gällande trafikregler innan jag gav mig ut första gången och fick något luddigt svar i stil med "Äsch, det är bara att köra!" och det har jag tagit fasta på sedan dess. Jag ser hellre bilister i vitögat än blir överrumplad bakifrån. Är trottoaren smal och kanten hög, föredrar jag vägbanan - att i sidled välta ut i trafiken gör ont. Jag har läst någonstans att permobiler endast får framföras på gång- och cykelbanor - vilken planet det gällde framgick dock inte.

Sigtunaborna är vana att se handikappfordon av alla de slag och få tog någon notis om mig, möjligen höjde någon i MC-gängen nere vid strandcaféet på visiret. Vid huvudgatan pågick utgrävningar, och där kunde jag sitta på första parkett i timmar och kika på arkeologernas arbete.

En förmiddag efter sjukgymnastiken fick jag molande ont i ryggen och sjuksköterskan ville få det till en sträckning, men det höll jag inte för troligt. Värken tilltog trots flera Voltaren och personalen ringde efter ambulans, som dröjde väldigt länge - jag var nog inte särskilt prioriterad. När vi äntligen kom till KS akut, mådde jag nästan bra och mitt första och, jag hoppas, sista njurstensanfall var över. Jag tog på den här tiden ett muskelbyggarpreparat, Kreatin, som jag misstänkte vara orsaken, mest för att det var som cement redan i munnen.

Vistelsen på Humlegården gick snabbt. Det som var mest givande för mig var den dagliga gymnastiken och naturligtvis att vänja sig vid permobilen. Kurator Marina och övrig personal var hur trevliga som helst! Psykologen träffade jag en gång och jag skulle höra av mig om jag ville.


Den sista maj kom en dam från Försäkringskassan och kommunens biståndshandläggare hem till mig för att diskutera personlig assistans. Hitintills hade hemtjänsten i form av Ralf, som helst inte ville ta bort spindelväv av empati med spindlarna, hjälpt till med städningen några timmar i veckan. Nu hade kurator Marina tagit kontakt och kickat igång maskineriet. I solgasset över en kopp kaffe klubbades det att jag kunde få personlig assistent, så fort jag hittat någon.

Véronique landade på Arlanda morgonen därpå och satte igång att jobba från timme ett. Hon hade genom Arlettes försorg kommit till oss som aupair tre år tidigare, och efter en mellanséjour som barnflicka i USA, var hon nu beredd att återvända till les Rundquists. Hon flyttade in i sitt gamla rum och tog vid där hon slutat, om än med lite mer fokus på mig.