48. THAILAND VI/ FEBRUARI 2001 med epilog

En kväll, en dag och en kväll återstår nu till take-off.

Avskedsmiddag ordnades på restaurang nere vid Chao Phrya-floden. Medan upplysta taxibåtar, longtails och allehanda andra farkoster med och utan lanternor for förbi på det svarta, glimmande vattnet, samlades järngänget: Julie, Charles, Pichai, Pathom från min klass med sin fru och så vi. Ett bord hade reserverats ute på teakdäcket nära den vita balustraden som löpte utmed kajkanten och såvitt jag minns, var vi de enda gästerna utomhus.

Klassisk thaimusik framförd på khim av thailändska sittande på golvet, ackompanjerade middagen. Khim är ett instrument bestående av strängar på en platt, rektangulär resonanslåda. De karaktäristiska plingande, spröda tonerna frambringas med hjälp av böjbara trumpinnar som sviktar när strängen slås an. Musikinstrumentet införlivades i thailändsk kultur på sent 1800-tal och kom då från Kina. På kinesiska benämns khim "utländskt musikinstrument"; det är nämligen ursprungligen persiskt och spreds längs Sidenvägen. Ingen ska tro att jag besitter så här djup kunskap! När jag misslyckats i mitt googlande, fick jag tag på uppslagsverket Charles, som under mellanlandning i Dubai just öppnat sin laptop. Han hade inte sovit på ett dygn och ursäktade sig för att han inte kunde komma ihåg det engelska namnet. Apology accepted, Charles!

Thaidanserskor i vackra sidendräkter med guldbrokad uppträdde till efterrätten. Uppsatt, nattsvart hår med glittrande, vippande hårsmycken. Nakna fötter och gracila händer, fingrarna förlängda med långa, spetsiga "fingerborgar" för att accentuera den bakåtböjda sirligheten. Även maskförsedda dansare föreställande demon respektive apa deltog i dramat. Thaidans är en hel vetenskap, även om man hoppar över den fysiska prestationen som har att följa 108 grundrörelser!


Sista dagen före utcheckningen från hotellet, kom Laurie med son förbi för att återlämna mina smycken. Två borttagna armbandslänkar hade gjorts om till örhängen, ringarna hade vidgats och fått nya stenar och inget fick jag betala! Som tur var, hade jag ett par Kosta/Boda-fat kvar i presentförrådet.

Vi packade oss över till The Atlanta, där tiden fram till avresan skulle tillbringas. Barnen och Hélène stannade kvar vid poolen med omgärdande trädgård, medan jag, Sten och Pichai åkte en sista sväng på stan. Jag lämnades på liten skönhetssalong på en bakgata, där fyra fnissande grundligt vårdade mina händer och fötter, alltmedan föreståndarinnan förhörde sig om min sjukdom och bjöd på Fanta med sugrör. Sten handlade under tiden ett tiotal Rolex-klockor ute på gatan.

Åter i Art deco-foajén på The Atlanta, möttes vi av en snyftande Anna. Ovanför ena änden av poolen finns en avsats som på 50-talet användes som scen för dansband. På något vis hade Anna halkat på väg upp till avsatsen, något ingen annan enligt Charles, lyckats med varken förr eller senare. Anna hade till råga på eländet, landat i en kaktus och Hélène hade haft fullt sjå med att plocka ut alla taggar. Charles måste ha genomgått en inre kris, för efter denna händelse tillkom räcke och kaktusarna fick flytta - detta i en miljö där allt förutom poolvattnet, är 50-talsoriginal! Ett annat undantag förresten, är de 32 kattorna (aug 2007), liksom sköldpaddorna Archibald och Doris med flera, som inköpts på marknader av hotellägaren och därigenom undsluppit soppkitteln.

Efter midnatt lyfte vi mot Köpenhamn och Stockholm. Denna gång med Thai International, det flygbolag far var utlånad till under vår Thailand-tid.


Nu i somras, alltså 2007, var min plan att skicka Anna ensam till Bangkok för att praktisera i The Atlanta's reception. Sten ville hellre att jag la mina pengar på en USA-biljett, så Anna kunde följa med honom och hans nya kvinna, tillika min nyligen sparkade personliga assistent, på Florida-semester! Vad skulle en normalt funtad människa sätta för odds på utgången av det loppet!?

Till syvende och sist var det Anna som bestämde vart hon skulle åka, och hon hade ett svårare beslut att fatta; trygg resa med pappa kontra lockande, men samtidigt skrämmande resa ut i det okända. Hon vacklade flera gånger, jag och mina vänner höll tummarna, Sten utövade påtryckning och ställde ultimatum. Till sist kändes Anna tillräckligt övertygande för att jag skulle våga betala in pengarna, naturligtvis efter att ha meddelat hennes pappa. Jag hörde ryktesvägen att vissa av Annas kompisar med föräldrar förfasade sig och förundrat undrade hur jag, som var motståndare till övernattningspartyn och dylikt, nu släppte iväg dottern till andra sidan jordklotet! Mina vänner applåderade dock både mig och Anna.

Jag hade under hela beslutsperioden tät mailkontakt med Charles. Det här med receptionsarbete verkade inte riktigt gå hem, inte heller min uttryckliga önskan att Anna på inga villkor fick lägga beslag på ett hotellrum. Charles var däremot mycket tydlig med att min dotter skulle bli "spoiled rotten", som han uttryckte det. Säkert tio mail avhandlade hur chauffören och Anna skulle hitta varandra, eftersom flyget landade när han själv sov som bäst; Charles slutar sin arbetsdag klockan tre på morgonen! Chaufförens pålitlighet, bakgrund, anställningsår, släkt redovisades, likväl som hans klädsel, plakatets mått, skriftens färg, kuvertet som skulle överräckas... Jag började undra om det var något fel på mig, som inte oroade mig ett dyft. En aning orolig blev jag senare, när Anna funnit "the chauffeur" och sms:ade att han var så söt, att hon ville äta upp honom!

Bästa pris och non-stop flyg hade Thai International och det valet var givet; jag hade kunnat betala extra för att Anna skulle få flyga med Thai - Smooth as Silk! Sten ringde Charles på väg ut genom dörren för att skjutsa till Arlanda och som Anna befarade, hade det inte gått fram att hon bara var 15 år. Charles mailade senare att han inte haft med någon 15-åring att göra på 37 år!

Charles är en remarkabel person berikad av, men också sliten mellan, två kulturer och säger sig själv vara född under fel sekel - i vilket århundrade han eventuellt skulle kunna tänkas höra hemma är dock omöjligt att fastslå... Utbildad vid Oxford, Cambridge och The London School of Economics , är han sedan några år tillbaka professor vid två universitet i England. Han delar upp året mellan att i Thailand vara upplyst despot på The Atlanta och i England undervisa blivande storfräsare i affärs- och diplomatvärlden, specialiserad inom Internationell rätt och Global Affairs, som han är. Så typiskt Charles, kelar han på sitt foto i universitetets lärarpresentation med ett par Bengaliska tigrar, medan övriga i kollegiet är stramt uppsträckta.

"Shit, han är ju kändis!", sa Anton efter att ha läst om att Charles varit rådgivare åt en mängd av världens ledande dignitärer.

Jag måste erkänna att en smula oroad var jag över att Anna skulle finna sin värd träigt mässande och Charles sin gäst ett obegripbart cyberufo, men tack och lov fann de varandra som hand i handske! Anna fick inte ett hotellrum... men en svit där elpiano installerats, så att hon kunde öva inför ett stundande intagningsprov. Hennes dörr hade 24-timmars kameraövervakning och på ett nattligt personalmöte hade stränga order utdelats om att inte ett hår fick krökas på Annas huvud, inte en mygga fick komma i hennes väg! Så fort hon behagade sätta sin fot i lobbyn, uppenbarade sig någon uniformsklädd sprutandes myggmedel - inte riktigt den roll jag tänkt åt min dotter! Även Anna hade delgivits förhållningsregler:

- Inte nämna hotellägarens namn för någon annan gäst.
- Inte nämna att hon var hotellägarens gäst.
- Inte presentera någon gäst för hotellägaren.

Charles eftersträvar att vara helt inkognito på hotellet, i hopp om att rädda den lilla gnutta privatliv han har kvar. Han träffar aldrig hotellgäster, pratar aldrig med hotellgäster, förutom när han utan pardon slänger ut någon som brutit mot någon av alla hans regler, som finns uppsatta på väggarna i lobbyn; SEX TOURISTS ARE NOT WELCOME står det på en stor skylt redan framför hotellentrén!


Charles skickade dagliga mailrapporter under Annas tvåveckorsvistelse hos honom och jag visste mer om vad hon hade för sig i Bangkok, än om hon varit kvar hemma. Julie, Pathom och Sudhama la ned mycket möda på att ta med Anna på shopping, restauranger etcetera, och Charles övriga åtaganden måste helt ha hamnat i skymundan! Anna guidades runt på många, många platser och togs med på teaterföreställningar, utställningar, museer, nattklubbar. Min gamla skola som veckan därpå skulle börja rivas och Saranvej Court, där jag bodde och som också stod i begrepp att jämnas med marken, besöktes - grundligt!

Hos mig växte känslan av att en rolig del av mitt liv passerade revy och den känslan förstärktes ytterligare, när jag kom på att Anna var exakt lika gammal som jag varit, när jag flyttade till Bangkok. En ångestfylld känsla infann sig också och den var svår att göra sig kvitt; det blev smärtsamt uppenbart att Thailand för mig, åtminstone i vanlig tappning, var ett ouppnåeligt, för alltid avslutat kapitel!