Nu ska ni få läsa om ett par sjukhusepisoder från senhösten 2008. Egentligen skulle de kunna fylla en bok, men jag ska försöka begränsa mig till detta avsnitt.
I den första episoden spelar ett 32 mm långt kycklingben en avgörande roll. Det är väl dolt i potatismos, och efter att jag lokaliserat och spottat ut ett betydligt större ben, följer boven i dramat obemärkt med i nästa sked, slinker ned i mitt svalg och kilar sig fast en bit ned på höger sida i matstrupen!
Det är inte förfärligt jobbigt. Jag har inte problem att andas, men min relativt ovana assistent är gråtfärdig och behärskar inte situationen. Med ben i halsen, har jag om möjligt det ännu svårare att göra mig förstådd, men jag lyckas förmedla att jag vill äta och dricka. Jag sväljer vatten, fil, gravad lax, men benuslingen låter sig inte bekomma! Jag skrattar mest åt situationen, men blir betänksam för det gör riktigt ont när jag vrider huvudet åt höger... Assistenten får ringa sjukvårdsupplysningen som skickar remiss till Huddinge-akuten, men jag vill ogärna åka in... Det är förstås fredag och utetemperaturen pendlar runt noll, vilket betyder "Sky allt vad akutmottagningar heter!"
Det hade känts bra med någon självgående på plats, så min assistent ringer Maria, Gunilla, Ulrika, Hélène, för att få råd och hjälp. Ingen är i närheten, Ulrika ger råd över telefon. Hélène erbjuder sig att skjutsa in mig, men min bil är på verkstad och jag vill ju inte åka in! Hélène börjar prata om annat och avslutar med att uppmana assistenten, att göra som jag säger!
Bröd nedsvalt med vatten smärtar otäckt, så vi ringer 112. Jag hoppas ambulansmännen ska kunna något trick, men inget händer när de petar mig i svalget med ett skedskaft från kökslådan. Mitt röda nagellack ställer till förtret första gången av många det kommande dygnet; saturationen, alltså syresättningen av blodet, mäts normalt med en klämma runt ett finger, men klämman blir lurad av färgen på mina naglar! Sten har dykt upp, och medan jag tar mig ned med hissen, förevisar han sin gitarrsamling för ambulansmännen. De flyttar sedan över mig till en bår och kör mig och assistent till KS i Solna; någon Öron-näsa-hals akut på Huddinge dit jag fått remiss, har de turligt nog aldrig hört talas om.
Väntan. Assistenten är försenad till sin egen födelsedagsmiddag och tror för övrigt inte, att hon vågar arbeta hos mig mer. Anna löser av henne och innan jag får träffa läkare, har även Anton anlänt. Han gör mig alldeles paff, när han för läkaren rabblar upp namn och dosering på mina mediciner! Sedan följer försök av ÖNH-läkare, assisterad av Anton och Anna. Jag tilltalas som en 5-åring och får sanslöst mycket beröm, vilket faktiskt känns bra! Mina barn skruvar dock på sig och himlar med ögonen - Anna är på vippen att säga till! Slang genom vardera näsborre utan framgång, inte heller kombinerat med sug i svalget. Ny läkare sällar sig till oss; bedövningsspray och instrument ned i svalget ger inte heller napp, så det bestäms om röntgen och operation.
Assistent Sawda går på sitt pass 21. Dessförinnan har Anna hjälpt till vid förflyttning till och från röntgenvidunder och hon verkar trivas. Anton överger oss och jag rullas till avdelning, där undersköterska inte lyckas dölja att hon inte har en susning om vad ALS innebär - Anna suckar djupt! Vidare till operation och Anna vill hem, men jag genomdriver att hon får följa med in i operationssalen och hon ikläds vit, gigantisk engångsoverall med luva av genomproffsiga och genomtrevliga sköterskor. Fyra läkare, minst tre syrror och en storögd dotter finns runt mig och jag börjar känna mig trygg... Mitt nagellack är ånyo uppe till diskussion, acetonet biter inte, någon föreslår en tånagel:
”Det går inte heller, de är också målade”, upplyser Anna.
Dropp, mask - paus för trauma1 larm. Jag minns inte så mycket mer, men jag slutar tydligen andas när jag sövts. Anna är fascinerad över hur jag börjar andas igen på muntlig order! Hon åker hem när jag somnat in ordentligt. Benet ska ha gått mycket lätt att fiska upp - på uppvaket känns halsen nästan bra och morgonen därpå är jag helt återställd.
Anna hade några dagar före detta äventyr, pratat om att bli barnläkare och jag hade börjat fundera på hur ett studiebesök kunde ordnas - kycklingben ingick inte i planen… Anna tyckte nedsövningen var det coolaste hon varit med om!
Min målsättning att hålla mig inom ramen av detta avsnitt, gick uppenbarligen åt skogen! Jag avslutar därför med lite bakgrundsinfo behövlig inför det kommande avsnittet:
Den som mött Kholod, glömmer henne aldrig! Ni som inte givits denna ynnest, kanske ändå kan dra er till minnes min palestinska, hejdlöst stammande assistent? Hur det än må vara med den saken, så fick hon nog av mig på vår egyptenresa våren -07, och sa upp sig med omedelbar verkan vid hemkomsten! Själv hade jag inte tänkt mig ett så drastiskt avslut, men i mitt stilla sinne hade jag konstaterat att framtida resor tillsammans skulle undvikas.
Jag vet inte hur länge vi surade, men i sinom tid utbytte vi några trevande mail och Kholod läste också kontinuerligt mina avsnitt. Däremot sågs vi aldrig, bland annat för att Kholod under en längre period bodde i Amman. När mamma Sharifa av ensamhet började prata med sin egen spegelbild, skyndade dock Kholod tillbaka till Sverige, som den goda, arabiska dotter hon är och förblir.
När Anna och jag bjöd in lite släkt och vänner till Annas julkonsert i Andreaskyrkan på Söder, kom jag att tänka på vår muslimska vän. Kyrkan ligger nämligen vägg-i-vägg med stadens moské och dit förväntade jag mig att Kholod skulle hitta, trots sitt genuint miserabla lokalsinne. Jag kan bara nämna att de enda gator Kludden kände till den gång hon började hos mig, var demonstrationstågens väg mellan Slussen och amerikanska ambassaden.
I min konsertinbjudan bad jag om besked senast torsdag den 27 november och 23:59 tackade Kholod ja! Jag hade inte behövt oroa mig över att inte finna henne utanför kyrkan; jag med assistent höll på att köra över henne i en mörk gatukorsning!
”Hej, jag letar efter en pppppapperskorg!”, hälsade hon.
Under konserten stod Kholod bredvid mig och vi grät ikapp åt Annas solosång. Jag skrattade också så jag grät, det gör man nämligen i Kholods sällskap!
Datumet var 6:e december och jag hade tagit Alvedon, för att hålla febern nere.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar